Israel-fakta


Basfakta
Styrelseskick, yta, valuta mm

Relevanta kartor

Israels moderna historia: 1800-talet till 2002
Sionismens födelse, Israels grundande, krigen mot Israel, Fredsprocessen

Förenta Nationerna och Israel
Relevanta resolutioner, förhållandet mellan FN och Israel

Lagen om Återvändande (Law of Return)

Palestiniernas missade möjligheter
Tolv möjligheter till fred som gått förlorade

Landet Israel och det judiska folket

Israelkritik och antisemitism

"Cool Facts about Israel" - film hos YouTube


Basfakta

Uppgifterna är i första hand hämtade från engelska Wikipedia februari 2007. Siffror inom parentes anger Israels placering jämfört med övriga världen.

Självständigt 14 maj 1948
(05 Iyar 5708, enligt den judiska kalendern)
Styrelseskick Republik
(parlamentarisk demokrati)
Statsvapen Menorah
(sjuarmad ljusstake)
Nationalhymn Hatikvah
(Hoppet)
Officiell huvudstad Jerusalem
(erkänns inte av hela världssamfundet)
Största städerna Jerusalem, Tel Aviv, Haifa
Area Totalt 22.145 km2, varav vatten ca 2% (151.)
(inklusive Golanhöjderna, exklusive Gazaremsan och Västbanken)
Tidszon IST = UTC+2
Sommartid DST = UTC+3
Befolkning 7.100.000 (98.)
(uppskattad mängd dec 2006)
Folktäthet 324/km2 (34.)
Officiella språk Hebreiska, arabiska
Human Development Index (HDI) 0.927 (23.)
Valuta New Israeli Shekel (NIS eller ILS)
BNP 166 miljarder dollar (53.)
(uppskattat dec 2006)
BNP per capita 26.200 dollar (28.)
Landdomän på Internet .il
Telefonprefix +972

Se även Israeli Central Bureau of Statistics och CIA World Factbook Israel.


Relevanta kartor

Israel

map

Källa:
https://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/is.html

 

Israel och Arabvärlden

Nationernas Förbunds palestinska mandat - 1920

Storbritanniens uppsplittring av det palestinska mandatet i Palestina och Transjordanien

Delningsplanen enligt FN:s säkerhetsråds resolution 181

Vapenstilleståndslinjer 1949-1967

Vapenstilleståndslinjer efter sexdagarskriget 1967

Karta efter freden med Egypten 1979

Karta över Oslo-avtalet

Israel under biblisk tid
(David och Salomos kungadömen 1077-997 f.v.t)
(Herodes kungadöme 30 f.v.t – 70 e.v.t)

För fler kartor se t ex:
http://www.zionism-israel.com/maps/Israel_Maps.htm
http://www.eyeonisrael.com/


Lagen om Återvändande (Law of Return)

Israel har en lag som tillåter judar att bli medborgare i Israel så snart de vill (går under beteckningen ”Law of Return”). Kriteriet för vem som räknas som jude så baseras på både eller antingen religion och etnicitet. Människor som lever helt icke-judiskt och inte bekänner sig till den judiska religionen kan därför bli medborgare i Israel på stört om de kan visa att de härstammar från judar två släktled bakåt i tiden (with one Jewish grandparent, or who is married to someone with one Jewish grandparent.). På samma sätt kan en person utan judisk bakgrund men som konverterat till judendomen bli medborgare i Israel på kort varsel. Judenheten/judendomen är ju både en religion och en etnicitet vilket man tagit hänsyn till i lagen. ”Law of Return” utesluter dock inte andra att bli medborgare i Israel. Redan nu består ca 20% av Israels befolkning av människor som varken är judar (etniskt) eller tillhör den judiska religionen. Om en person som inte är jude, varken etniskt eller religiöst, vill immigrera till Israel är reglerna ganska lika de som finns i Sverige för invandring.
 
Lagar som gör det lättare för folk med etnisk härstamning att bli medborgare i sina ursprungsländer är vanligt förekommande och går ofta under beteckningen ”Right of Return”. Exempel på länder som har sådana lagar är Irland, Tyskland, Japan och Finland.
 
Bakgrunden till ”Law of return” ligger i både ideologi och praktik. Israel skapades som en stat som skulle vara öppen för invandring av judar från alla länder och att Israel skulle bidra till samlandet av alla de judar som levt i exil i ca 2000 år. Det var också så att efter andra världskrigets slut så ville man ta bort alla de restriktioner mot judisk invandring som hade funnits under britternas styre samt underlätta mottagningen av de stora flyktingströmmar som kom vid den tiden.
 
De mer än en miljon ryssar som invandrat till Israel sedan 1989 har visat hur lagen har fått stora ekonomiska och sociala konsekvenser för det israeliska samhället men även visat på hur väl Israel lyckas ta emot och integrera nya medborgare.  
 
För mer info besök t ex:
http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Politics/return.html 
Lagtext: http://www.mfa.gov.il/MFA/MFAArchive/1950_1959/Law%20of%20Return%205710-1950
Right of Return:
http://en.wikipedia.org/wiki/Right_of_return


Palestiniernas missade möjligheter

Tolv missade möjligheter till fred

Det har funnits många möjligheter att lösa Mellanösternkonflikten och därmed på ett fredligt sätt etablera både en judisk och en arabisk stat i det gamla brittiska mandatet Palestina. Den israeliske utrikesministern Abba Eban sade 1973: ”The Arabs never miss an opportunity to miss an opportunity”.

Nedan följer en lista i kronologisk ordning på dessa missade möjligheter.

1. Efter Första Världskriget föreslog Feisal, senare kung av Irak till judiska ledare ett partnerskap för att skapa ett judiskt och ett arabiskt land i det brittiska mandatet. Detta förslag förkastades av andra arabiska ledare.

2. År 1937 föreslog Peel-kommissionen en delning av området i en judisk och en arabisk stat. Den arabiska sidan förkastade förslaget.

3. År 1939 utfärdade britterna en vitbok som fastlade en plan att dela området. Vitboken strypte också den judiska invandringen till det brittiska mandatet.

4. År 1947 lade FN fram en delningsplan för det återstående brittiska mandatet (78% hade år 1922 getts till den arabiska Hashemitiska klanen som bildade landet Jordanien). Inom ramen för delningsplanen skulle det bildas en judisk och en arabisk stat. Detta ledde till resolution 181 i FN:s generalförsamling. Den judiska sidan godtog denna delningsplan. Den arabiska sidan förkastade däremot förslaget och FN-resolutionen och startade ett krig mot den nybildade staten Israel. Under kriget och dess efterskede flydde ca 815 000 judar från kringliggande arabiska länder för att sätta sig i säkerhet i Israel. Kriget slutade med att Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gaza-remsan.

5. Under tiden 1948-1967 kunde palestinierna krävt en egen stat från Jordanien och Egypten. Detta skedde dock inte utan de tvingades leva i flyktingläger.

6. Under tiden 1948-1967 vägrade de arabiska länderna och palestinierna att diskutera fred med Israel. Istället närde man förhoppningen att en dag utplåna den judiska staten.

7. År 1967, bröt Egypten mot vapenstilleståndsavtalet med Israel vilket ledde till sex-dagarskriget. Resultatet av kriget blev att Israel fick kontroll över Västbanken, Gaza, Sinai och Golanhöjderna.

8. Efter sex-dagarskriget ville Israel förhandla om fred men Arabstaterna träffades i Khartoum, Sudan för ett toppmöte (Khartoum Summit) där man kom överens om ”3 Nej” i förhållande till Israel: Nej till fred med Israel, Nej till erkännande av Israel och Nej till förhandlingar med Israel.

9. Israel och Egypten lyckades sluta fred år 1979. I den fredsplan man lade fram fanns ett långtgående förslag om palestinskt självstyre på Gaza och Västbanken. Ingen palestinsk företrädare nappade på denna möjlighet då målet fortfarande var ett totalt utplånande av staten Israel.

10. Efter den första Intifadan 1987-1993 påbörjades Oslo-processen. Det var en fredsprocess mellan Israel och palestinierna. Den upprättade bl a självstyre för palestinierna på Gaza och på delar av Västbanken. I samband med den andra Intifadan (2000) bröt Oslo-processen samman.

11. I december 2000 förkastade Yasir Arafat president Bill Clintons förslag till fortsatta förhandlingar om en slutgiltig fred med Israel. Clintons förslag var en ytterligare eftergift från de förslag den dåvarande israeliska premiärministern Ehud Barak. Palestinierns skulle i det här förslaget ha värdskap för platserna runt Tempelberget, ha östra Jerusalem som sin huvudstad samt styra över de muslimska och kristna områdena i Jerusalems gamla stadsdel. Barak hade accepterat Clintons förslag.

12. Efter den israeliska utrymningen av bosättningarna på Gaza-remsan hösten 2005 fanns det en möjlighet för palestinierna att ta tag i det palestinska samhället och skapa en relation av tillit mellan Gaza och Israel. Istället använde man suveräniteten till att öka antalet attacker mot israeliska civila i södra Israel.


Landet Israel och det judiska folket

Palestinierna har många bra argument för att hävda sitt oberoende och en självständig palestinsk stat. Till dessa argument hör inte de som förnekar all judisk anknytning till landet Israel och som palestinsk officiell propaganda är fulla av. Denna myt stärker inte den palestinska saken. Mellanösternkonflikten är inget nollsummespel.

För att förstå judarnas band till Israel måste man känna till något om den historiska bakgrunden. Landet Israel; Kanaan, Israel, Judéen, och senare Palestina är oupplösligt förbundet med det judiska folket. Där började judisk historia för 4000 år sedan. Genom årtusendena har det alltid funnits judar i landet. I exil och förskingring hade judarna alltid Israel i åtanke och många sökte otaliga gånger återvända dit. Fastän landet var ockuperat av främmande erövrare uppnådde inget annat folk oberoende där, eller betraktade det som kärnan och centrum för sin nationella existens. I Israel föddes det judiska folket. Där skapades judarnas kulturella, religiösa och nationella särart. Sammanlagt var judarna helt oberoende under nio sekler och under fem sekler åtnjöt man någon form av autonomi. Efter upproren mot romerskt välde, kallade Rom landet Syriae Palestina för att utplåna all koppling till det judiska folket, trots att filistéerna inte funnits som folk på 500 år. Judarna fördrevs från Jerusalem men i sekler efteråt fortsatte landet att ha en judisk majoritet. Sanhedrin, judarnas rättsliga huvudorgan, flyttade från Jerusalem till Javne 70 e.v.t, som blev det andliga centrumet för judarna i hela Mellanöstern.
Under mitten av 200-talet, då Mishna fick sin slutgiltiga utformning och kodifiering av Jehuda Hanassi, och judarnas kulturella centrum förflyttades till Tiberias.
Mot slutet av 400-talet byggdes nya synagogor i Beit Alfa, Beit She’an och Maon. Galiléen och Samarien hade den största judiska befolkningstätheten.
Den muslimska erövringen 638 var till en början en fördel för judarna, De fick återigen bosätta sig i Jerusalem och utnämndes till vakter av Tempelberget. De fick också bygga en synagoga framför Patriarkernas grav i Hebron.
Den Ummayadiska dynastins styre (661-750)var en tid av lugn för judarna.
Under Abbasidernas styre (751-871) flyttades judarnas centrala organ, Jeshivan, från Tiberias till Jerusalem. Abbasidernas makttillträde innebar dock en försämrade förhållanden mellan muslimer och icke-muslimer. De senare måste bära ett särskiljande märke på klädedräkten för att skilja dem från muslimerna.
Abbasiderna som regerade från Bagdad negligerade sina västra provinser inkl. Judéen. Pg a den svaga centralmakten kunde beduinstammar tränga in i landet och påtvinga sin makt över invånarna. Denna invasion ledde till att den arabiska befolkningen började bli mer dominant.
Den judiska befolkningen var då koncentrerad till den nordvästra delen av landet, mellan Medelhavet och Galileiska sjön.
969 tog den Fatimidiska dynastin över makten i landet. De regerade i 130 år från Kairo. Beskattning och förföljelse tvingade judarna att lämna landsbygden och bosätta sig i städerna. Mellan 700- och 900-talen skrev skriftlärda grammatikor i hebreiska och vokaliserade språket. (Liksom andra semitiska språk skrevs hebreiska innan utan vokaler). Detta innebar att uttal och syntax av det hebreiska språket fastställdes av judarna i Israel. Judarna i övriga Mellanöstern accepterade det eretz-israeliska uttalet, vilket visar Israels prestige bland judarna i Diasporan. Under 900-talet sökte en kontinuerlig ström av judar skydd i Jerusalem, ända fram till den fanatiske fatimidiske regenten Kalif Al-Hakkim (996-1021) som förstörde landets synagogor och kyrkor och tömde Jerusalem på judar. På 1000-talet återvände ett stort antal judar från Mesopotamien.

Korsfarartiden
I och med korstågen flyttade många judar till Ashkelon. Korsfararnas invasion vid slutet av 1000-talet innebar att judar fördrevs från Hebron och det betydde slutet för den judiska församlingen i Haifa. Flera samtida krönikörer omvittnar judarnas stora tapperhet i striden om Haifa. Däremot blomstrade den judiska närvaron i Rafah, Gaza, Ashkelon, Jaffa och Ceasarea under 1000-talet. Judarna där upprätthöll nära förbindelser med judarna i Egypten. Korsfararperioden kan uppdelas i två distinkta perioder. Den första från 1099 till 1110 var den militära erövringens tid. Judarna förföljdes och mördades. Därefter upphörde förstörelsen av hela byar och städer eftersom korsfararna var intresserade av att ockupera levande områden inte övergivna och förstörda ökenområden. Judarna behandlades som andra icke-kristna grupper förutom att de inte tilläts bosätta sig i Jerusalem. Den andra, fredligare perioden sträckte sig fram till 1187. Då invandrade judar från Frankrike, England och Nordafrika. Rabbinen Benjamin av Tudela besökte landet 1167 till 1169. Han noterade att det bodde judar vid Davids Torn i Jerusalem, trots korsfararnas förbud. Han fann också judiska samhällen i Acre, Tiberias, Jaffa, Ramlah, Ashkelon och Hebron. Förutom i dessa städer bodde judarna främst i Galiléen.

Saladins välde
Islam blev åter den dominerande makten i och med Saladins egyptisk-syriska välde och segern över korsfararna 1187. Saladins förstörelse av Ashkelon ledde till att den judiska befolkningen flyttade till Jerusalem igen. 1211 invandrade 300 rabbiner med familjer från Frankrike och England till Acre och Jerusalem. Rabbi Moshe ben Nachman, känd som Nachmanides, var läkare och framstående Talmudforskare (1194-1270). Han flyttade från Spanien till Jerusalem, upprättade en synagoga i ett övergivet hus och tog dit Nablus församlings Torah-rullar för att de skulle vara i säkert förvar. De judar som kom under detta sekel var högt bildade. De bosatte sig främst i kuststäder som Haifa, Caesarea och Acre. Den mest blomstrande församlingen under 1200-talet var Acre, som fick motta flera invandringsvågor. Mamlukernas erövring av Acre 1291 ledde till dess totala förstörelse.

Mamlukerna under 1300- och 1400-talet
Mamlukerna var ursprungligen slavsoldater i Egypten som hade gjort uppror mot de ayyubidiska sultanerna 1250. Mamlukerna regerade Egypten, Syrien och Palestina fram till 1517. De återställde lugnet och tillät judisk invandring. De områden med judisk befolkning som nämns i krönikor från tiden är Beit Shean, Safed, Ramlah och Gaza. En augustinsk munk, Jacques av Verona, nämner i sin bok ”Liber Peregrinationis” att det fanns en urgammal judisk församling vid foten av Sionsberget (på det område som nu är känt som det judiska kvarteret i Jerusalem). Samtida krönikörer registrerar klagomål från muslimska invånare över att ”alltför många” hus byggdes för judar i Safed, administrativ huvudstad i Galiléen under 1300-talet.

Från början av 1400-talet ökade invandringen av judar från Europa. När judar försökte köpa hus på och vid Sions berg, vädjade de kristna till påven att han skulle förhindra detta, och han bad i sin tur de italienska stadsrepublikerna att upphöra med att ta ombord judar på sina båtar till det Heliga landet. Den mamlukiska regeringen började förfölja judarna i Jerusalem och 1440 ålades de en särskild årlig skatt. Detta ledde till att många judar, hantverkare och mindre köpmän, lämnade Jerusalem. 1470 fanns bara 150 judiska familjer kvar. 1474 förstörde muslimerna en synagoga och judarna måste muta myndigheterna för att få uppföra en ny på den gamlas ruiner.

Rabbi Ovadiah från Bertinoros ankomst till Jerusalem 1488 förändrades situationen där. Rabbi Ovadiah, var en berömd uttolkare av Mishna, och blev andlig ledare för Jerusalems judar. Han lyckades under sin tid där, ena den förtryckta och söndrade församlingen. Han bidrog till att den förhatliga judeskatten avskaffades, och de italienska republikerna tilläts åter ta ombord judar på sina skepp till Palestina. Vid denna tid började de spanska judarnas invandring ta fart p g a Spaniens förföljelser mot judar och morer. 1495 fanns det 200 judiska familjer i Jerusalem.
En pilgrim från Böhmen, Martin Kabtanik, rapporterade i sin bok ”Resa till Jerusalem” att ”Kristna och judar lever båda i stor fattigdom i Jerusalem. Det finns inte många kristna men däremot många judar som muslimerna förföljer på olika sätt. Muslimerna vet att judarna tänker och t o m säger att detta är det heliga landet som lovats dem och att de judar som bor här anses av judar i förskingringen som heliga, trots de sorger och lidanden som de får utstå från muslimerna, vägrar lämna landet.”

Ottomanska väldet från 1517
Landet erövrades 1517 av de ottomanska turkarna, vars välde krossades exakt 400 år senare. Under dessa fyra sekler fanns det i huvudsak fyra judiska centra: Jerusalem, Tiberias, Safed och Hebron. Det största samhället var Safed. Där bodde 10 000 judar, varav de flesta hade fördrivits från Spanien 1492. De sysslade med livsmedelshandel och vävning. Safed var också ett sjudande kulturellt och mysticistiskt centrum. Där skrev Josef Karo sin betydelsefulla ”Shulchan Aruch” (Det dukade bordet). Där verkade kabbalisten Isaac Luria och hans lärjungar under långa tider. 1586 berövade myndigheterna Jerusalems församling Nachmanides synagoga. Judarna förlorade sin främsta gudstjänstplats. De flyttade då till Samuels grav, som ligger på det högsta berget som vätter mot Jerusalem norrifrån. Enligt officiell statistisk under slutet av seklet varierade antalet judar i Jerusalem mellan 1000 – 1500. De levde i tre kvarter, bl.a. det Judiska Kvarteret, med anor från Romartiden.
William Biddulph, en engelsk präst som besökte landet år 1600, skriver i sin bok ”The Travels of Four Englishmen and a Preacher”: ”Tiberias, staden som Salim (Suleyman) gav till Graziola (Josef Nassis svärmor) bebos helt och hållet av judar.” Liknande betraktelser hade gjorts av den franske läkaren Pierre Belon från Mans redan 1547 som också konstaterar att ”Runt omkring Tiberiassjön… har judarna byggt upp alla platser kring sjön och påbörjat fiskeindustrier och åter gjort jorden fruktsam, där den tidigare var steril”.

Naturkatastrofer under 1600-talet
Under 1600-talet försämrades situationen drastiskt i landet. Olika naturkatastrofer ägde rum, såsom epidemier, torka och gräshoppssvärmar. Befolkningen decimerades. Det ottomanska styret blev ineffektivt. En rovgirig lokal guvernör, Fakhr al-Din (1598-1635) tog makten. De ekonomiska förhållandena förvärrades och skatterna höjdes. En kristen författare – Eugene Roger – skrev att ca 1631 bodde 15 000 judar i landet. Judarna var underkastade de lokala härskarnas nycker. Ämbeten såldes ofta för stora pengar och därför sökte härskarna återfå sina pengar genom diverse pålagor. I Jerusalem förtjänade judarna sitt levebröd som handlare, skomakare eller skräddare. Georg Sandys, son till ärkebiskopen av York besökte landet 1611 och beskrev situationen för judarna så här: ”Och i sitt land lever judarna som främlingar, hatade av sina grannar, utsatta för allt möjligt förtryck …Detta bär judarna med ett tålamod utan gräns, föraktade och slagna.”.

Uppgång igen under 1700-talet
År 1700 invandrade den store rabbinen Yehudah Hahassid (den fromme) från Polen tillsammans med en grupp lärjungar och deras familjer, Detta bidrog till att höja den kulturella aktiviteten i Jerusalem, där de bosatte sig.
Det ottomanska väldet fortsatte att avtyna ekonomiskt och kulturellt. Korrumperade makthavare fortsatte sin utsugning av folket. Invandringen till landet fortsatte dock och de judiska samhällena började organisera sig. Judiska jordbruk tog fart i Galiléen, där den nya byn Kfar Yasif grundades.
Rabbin Hayyim Abulafia, föddes i Hebron, flyttade till Jreusalem och sedan till Safed. Han utnämndes till rabbin i Smyrna (Izmir). Från Smyrna inbjöds han 1740 av Sheikh Dahir al-Umar (Galiléens guvernör) att ”komma hit och ta i besittning det land som var era förfäders”. Detta uttalande betydde början på en ny fas i Tiberias judiska historia.
Fredrik Hasselquist som var en svensk läkare och naturvetare, uppskattade att ca 4000 judar invandrade till det Heliga landet 1751. Antalet synagogor ökade från sju till trettio i Safed vid den här tiden.

1800-talet
I och med den ökande utarmningen av det turkiska väldet tilltog beskattningen av väldets invånare, inte minst i Palestina. Den turkiska armén kämpade för att kunna stå emot attacker från beduinska stammar. Bybor tvangs fly till städerna och tillsammans med flera naturkatastrofer minskade befolkningen. Under första hälften av 1800-talet beräknas befolkningen uppgå till högst 250 000. Då ingår också Jordanien, Libanon och delar av Syrien.
1845 utgjorde judarna den största folkgruppen i Jerusalem, enligt den preussiske konsuln, Dr Schultze. Vid samma tid invandrade 150 judar från Algeriet till Palestina.
Karl Marx skrev i New York Tribune den 15 april 1854: ”Ingenting kan jämföras med den misär och det lidande som judarna i Jerusalem får utstå. De bor i den smutsigaste delen av staden kallad ”hareth al-yahoud” där deras synagogor är belägna. De utsätts för förtryck och intolerans från muslimerna, blir förolämpade av grekerna, förföljda av katolikerna och upprätthåller livhanken på de små summor de kan få från sina bröder i Europa…Judarnas antal är 8000, muslimernas 4000 och de kristnas antal är 3 500. Muslimerna består av turkar, araber och morer och är förstås härskare i allt.”
Att det invandrade stora grupper judar på 1800-talet torde inte vara någon nyhet för en intresserad läsare. Däremot är det inte lika känt att det judiska folket aldrig övergav landet, och att de under två årtusenden sökt återvända dit, inte bara av religiösa skäl eller för att dö där, utan också för att arbeta och leva där.
Reseskildringar från det Heliga Landet från 1800-talsresenärer som Fredrika Bremer (Livet i Gamla Världen – Palestina 1859), Verner von Heidenstam (Vallfart och Vandringsår 1878), Mark Twain (Innocents Abroad 1862) m.fl. visar på ett glesbefolkat och ödelagt land, som visserligen hade befolkningar i urgamla städer som Jerusalem, Hebron, Safed, Tiberias, Betlehem, Jaffa, Haifa men inte så många blomstrande jordbruksbygder. Dräneringen av malariaträsken och uppodlingen av öknen och landet i större skala startade framför allt i och med den sionistiska invandringen som började på 1880-talet.
Israels Nationella Bibliotek i Jerusalem har en stor samling av sådana reseskildringar från den försionistiska tiden. De antas vara betydligt mer tillförlitliga än dåtidens ottomanska tjänstemäns dokument enligt Knut Ahnlund, i sitt förord till Bremers bok.

Artikeln, författad av Lisa Abramowicz, har publicerats i tidskriften Shalom över Israel mars och april 2005.

Källor: Twenty Centuries in the Holy Land – the Forgotten Generations, Dan Bahat, Jerusalem 1976
Fredrika Bremer, Livet i Gamla Världen – Palestina 1859, Atlantis, nyutgåva 1995.
The Routledge Atlas of Jewish History, Martin Gilbert, 2003.


Israelkritik och antisemitism

I den svenska Mellanösterndebatten anklagas en del debattörer ibland för att vara antisemiter. Många pro-palestinska debattörer säger däremot att pro-israeliska eller judiska debattörer använder begreppet antisemitism som ett slagträ för att underminera verkliga argument. Svensk Israel-Information är självklart av åsikten att man har rätt att kritisera staten Israel, precis som man har rätt att kritisera alla andra länder i världen i enlighet med yttrandefriheten. Det finns dock tillfällen när kritik av staten Israel övergår till att bli antisemitism. 

Med antisemitism menas judehat och diskriminering av judar. Det finns en mängd gamla fördomar och myter om det judiska folket som fortfarande lever kvar (för mer information om dessa se t ex http://en.wikipedia.org/wiki/Anti-Semitism)

I och med staten Israels bildande har också antisemitismen förändrats. Israel är ju det judiska folkets hemland och därmed har en ny form av antisemitism utvecklats som riktar sig mot Israel. Denna form dyker allt som oftast upp i Mellanösterndebatten och för att man ska veta när detta sker har vi nedan listat de tre vanligaste exemplen på när kritik mot Israel övergår i antisemitism. Detta är dock ingen uttömmande lista och även gammal typ av antisemitism förekommer i Mellanösterndebatten.

1. Ett ifrågasättande av Israels existens.

Israel är det judiska folkets hemland. Judarnas band till Israel är mer än 3000 år gammalt och finns på det politiska, kulturella, demografiska och det religiösa planet. Under de här 3000 åren har det alltid bott judar i Israel och judarna är också det enda folket som haft en statsbildning i området. Att hävda att Israel inte har något existensberättigande är att ta bort det judiska folkets rätt till sitt egna land. Detta är antisemitism i och med att folk generellt har rätt till självbestämmande samt att man förnekar det judiska folkets historia. Det sker ju aldrig att någon kritiserar t ex svenskarnas rätt till sitt egna land - Sverige. Det blir ännu mer absurt när en del debattörer stödjer palestiniernas rätt till självbestämmande och ett eget land samtidigt som man förnekar det judiska folket samma sak.

2. När Israel tillskrivs egenskaper och handlingar av "monstruös" art.

Som det judiska folkets land blir Israel en symbol för det judiska. Det händer i Mellanösterndebatten att Israel beskrivs utföra monstruösa handlingar och innehar egenskaper som är genuint onda. Dessa egenskaper och handlingar har inget med verkligheten att göra utan är ofta rena fabriceringar. Ett exempel är att Israel ibland beskrivs som utförande en förintelse av det palestinska folket. Detta är naturligtvis helt absurt. Under Förintelsen utrotade Nazi-tyskland 6 miljoner judar på ett systematiskt och ibland industriellt tillvägagångssätt. Att likställa konflikten mellan Israel och palestinierna, en territoriell konflikt med döda på båda sidor i en nivå långt ifrån den i andra världskriget, med förintelsen blir därmed ett uttryck för antisemitism. Just jämförelsen med Förintelsen blir extra förolämpande eftersom det först och främst var judar som utsattes. Det skrivs även ibland i media att Israel styr världen, media etc genom inflytande på hög nivå - en klassisk gammal antisemitisk myt i ny tappning. Vidare ser man artiklar där det på ogrundade uppgifter hävdas att Israel använder sig av särskilt grymma och folkrättsvidriga metoder som nervgaser som bara drabbar araber, konstiga kemiska vapen etc.

3. En oproportionerligt negativ fokus på Israel jämfört med andra konflikter/folk i konflikt

Det finns ett oproportionerligt stort fokus på Israel i svensk media. Konflikten blåses upp och förstoras i jämförelse med andra konflikter runt om i världen. Varför är det just det judiska landet, och vad det judiska folket gör som det fokuseras på? Det dör mångdubbelt fler i konflikter i Irak, Sudan, Ryssland/Tjetjenien, Kongo men dessa konflikter ges inte samma vikt. Det skulle kunna hävdas att detta beror på antisemitism - en svårighet för det gamla Europa att släppa sin fokus på det judiska folket som något illasinnat. En del intellektuella hävdar också att genom att utmåla Israel som en ond företeelse blir det lättare för Europa att handskas med sin egen mörka historia gentemot det judiska folket. Detta beteende riskerar att leda till än mer antisemitism eftersom det judiska folket framställs som mer "ont" jämfört med andra.

På engelska talar man ofta om ”Three D:s”:

1. Double standards
2. Demonization
3. Delegitimization

Fler källor:
David Matas ”Aftershock – Anti-Zionism and Antisemitism”
www.adl.org
http://antisemitismus.net/europa/sharansky-1.htm (The three D:s)


"Cool Facts about Israel" - film hos YouTube

YouTube: Cool Facts about Israel