(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):
Kongressen antog slutligen det sk Baselprogrammet som sammanfattade sionismens mål. Den inledande meningen vållade mycket debatt. Till slut enades man dock om formuleringen Sionismen strävar efter att skapa ett politiskt och rättsligt tryggat hem för det judiska folket i Palestina. Konflikten rörde valet av ordet hem, där de radikala under Leo Motzkin ville att det klart och tydligt skulle stå att man ville etablera ett judiskt nationalhem. Motståndarna å andra sidan föreslog det mildare begreppet hem. Herzl själv löste konflikten genom att föreslå tillägget att det skulle ha en legal status och politiskt erkännande. Därefter beskrevs hur man skulle nå det höga målet;
i) invandring till Palestina skulle organiseras,
ii) judarna i diasporan skulle organiseras i sionistiska föreningar,
iii) den nationella känslan hos judarna skulle stärkas, och
iv) man skulle försöka påverka olika regeringar genom diplomati.
För Herzl var den sista punkten den väsentliga. Hans personlighet hade samma imponerande effekt på icke-judiska statsmän som på de fattiga judarna vars talesman han uppfattade sig som. Under de följande åren skulle en outtröttlig diplomatisk kampanj föra honom mellan hoven och regeringskanslierna i Europa och Mellanöstern.
Faktum är att det i Baselprogrammet fanns något för sionismens alla olika grenar. Under de kommande kongresserna handlade debatterna ofta om avvägningen mellan den praktiska organisationen och satsningen på kultur och förnyelse av den judiska kulturen. Kultursionisterna prioriterade programmets tredje punkt. Ehrenpreis hade uppdraget att tala om den judiska kulturens betydelse på den första kongressen. Redan vid mötet i Basel föreslogs bildandet av ett judiskt universitet i Palestina, det som 1925 blev Hebreiska Universitetet i Jerusalem. Genom ett brett upplagt program som omfattade många olika sorters verksamheter som alla syftade till att stärka den judiska samhörighetskänslan lyckades sionisterna hålla ihop rörelsen under det första svåra skedet. På kongressen varnade man gång på för att den politiska sionismen skulle gå samma öde till mötes som sina föregångare. Den smittande entusiasmen skulle följas av besvikelser och upplösning. Men den sionistiska organisationen krävde inte att alla skulle sträva mot exakt samma mål. Den var snarare en koalition mellan olika sionistiska inriktningar. Trots många svåra inre konflikter och hot om sprickor rakt igenom rörelsen så höll den breda koalitionen.
Rörelsen var tvungen att sträva mot sitt mål på två olika plan, genom två olika strategier. Dels fanns den offentliga, utåtriktade debatten där man var tvungen att ta hänsyn till det politiskt gångbara på bekostnad av det man uppriktigt ville uppnå. Konflikten kring om man skulle skriva hem eller nationellt hem, visade detta. Den andra debatten fördes i en mer sluten miljö där man uppriktigt formulerade och diskuterade sina mål. Efter hemkomsten från kongressen skriver Herzl i sin dagbok att han skulle akta sig för att offentliggöra Baselkongressens resultat. Där grundade han den judiska staten. Om jag sade detta högt skulle alla skratta ut mig. Ofta har hans försiktighet tolkats som ett uttryck för att han inte ville bli utpekad som orealistisk drömmare, som faktiskt trodde att judarna skall få en egen stat. Men Herzls anteckning har snarare att göra med de två olika nivåer som den sionistiska politiken måste bedrivas på. Dels de utåtriktade utspelen och förhandlingarna, som vi redan sett så många exempel på (Herzl som inte ville stöta sig med de kristna, som skenbart visar förståelse för antisemiterna och vill hjälpa de antijudiska regeringarna att bli av med sitt judiska problem etc). Dels en nivå där man till varje pris och med varje medel strävar efter att judarnas utsatthet måste upphöra genom att de får en egen stat.
Det sionistiska programmet antogs av den första sionistiska kongressen i Basel, 27 augusti 1897:
Syftet med sionismen är att skapa ett hem för det judiska folket i Palestina garanterat i allmän lag.I syfte att verka för detta mål beslutar kongressen att vidta följande åtgärder:
Systematiskt underlättande av bosättning i Palestina för judiska jordbrukare, hantverkare och yrkesmän.
Organisering och anslutning av hela judenheten i lokala och allmänna institutioner i enlighet med lokala lagar.
Stärkandet av den judiska känslan och nationella medvetenheten.
Förberedelser för att ta fram en sådan regering som är nödvändig för att nå målet med sionismen.
