(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):
Det nya med kongressen var att den icke-judiska världen bjudits in för att lyssna på debatterna mellan judar om judarnas framtid. Inför mötet var oron stor för att de olika regeringarna skulle ta illa vid sig av den öppna debatt som fördes, och i sitt tal visar Herzl att han är väl medveten om detta. De europeiska nationerna och deras regeringar har ögonen på oss, förklarade han för deltagarna vid ett av kongressens förberedande möten. Ryssland bedrev en officiell antisemitisk politik och Herzl valde att beskriva den i neutrala, värderingsfria ordalag. I Tyskland och Österrike-Ungern växte antisemitismen, liksom i Frankrike, men regeringarnas passivitet inför denna hets berördes inte i Herzls anförande. På samma gång som han ville göra sionismen till en allmänpolitisk fråga, ansåg han att judarnas situation skulle lösas av judarna själva och att regeringarna hade inget ansvar för deras lidande.
I ljuset av Herzls försiktighet håller hans nära vän och medarbetare Max Nordau, ett känt namn i den europeiska litteraturen vid denna tid, ett mer uppriktigt anförande. Ämnet för hans tal, som blivit minst lika ryktbart som Herzls inledningsanförande, var just judarnas situation i Väst- och Östeuropa. Han beskrev hur man sett Väst som ett föredöme när man krävt att orättvisa lagar skall hävas. Om bara judarna blev rättvist behandlade av myndigheterna skulle deras lidande vara över. Men det finns en inbyggd paradox i den västeuropeiska emancipationen. Lagarna hade liberaliserats, men det hade inte känslorna. Nordau erinrade om att fransmännen gav världen det metriska systemet. Samma logiska tänkande ledde till att de franska judarna befriades från gettot; alla människor är födda med samma rättigheter och skyldigheter, och eftersom judarna är människor, måste de alltså ha dessa friheter. Visst hade judarna rätt att rösta och att röra sig fritt, men så snart de närmade sig de privata sammanslutningarna möttes de alltid av samma besked: Judar äga ej tillträde. Endast England var vid denna tid undantaget från försöken att utestänga judarna, ansåg Nordau.
Deltagarkort, första kongressen 1897
Nordau beskrev hur judarna i Väst trycktes ner av omgivningen, hur de tog till sig antisemiternas argument och hur de led av sitt självförakt. Det är denna kongress stora uppgift, sade han, att göra någonting åt judarnas misär, antingen den är fysisk och legaliserad som i Öst eller andlig som i Väst. Det är dags för judarna att ta sitt öde i egna händer. De måste välja en egen väg.
Kongressen pågick i tre dagar. Delegaterna tog ställning till bildandet av en gemensam organisation med medlemskap, representativ demokrati på kongresserna och stor variation i den lokala, nationella organisationen av sionistiska föreningar. Dessutom utsågs en verkställande kommitté, som huvudsakligen bestod av sionister från Wien. Den fick ansvar för organisationen mellan kongresserna.
