Utmaningarna för den första israeliska regeringen som bildades efter fria val år 1949 var enorma. Först och främst gällde det att trygga landets säkerhet och för det krävdes mer pengar, fler invånare och goda internationella kontakter. Dock stod inte de ekonomiska resurserna i proportion till landets behov och den finansiella situationen under Israels första år var svår. Omedelbart efter kriget kom den judiska invandringen till Israel igång. Det var många judar från Europa, överlevande från Förintelsen, som ville flytta till Israel för att bygga upp ett fungerande samhälle.
Judiska flyktingar anländer Haifa
År 1949 blev Israel medlem i FN och Jerusalem utsågs till landets huvudstad. Jerusalem var under denna tid en delad stad. Den östra delen kontrollerades av Jordanien. För många judar var just den delen av staden den allra viktigaste. Det är där som Tempelberget och Klagomuren ligger. Men de jordanska myndigheterna förbjöd judar tillträde till dessa platser.
I slutet av 1950-talet hade internationellt bistånd, stöd från USA, skadeståndsutbetalningar från Västtyskland och insamlade medel från judar runt om i världen kommit igång på allvar. Allt detta bidrog till att landets ekonomi tog fart.
Arabstaterna låg fortfarande i krig med Israel. De kände sig förödmjukade och ville vid lämpligt tillfälle utkräva revansch. Under tiden inleddes en arabisk handelsbojkott mot Israel. Egypten stoppade alla fartyg som passerade Suezkanalen på väg till Israel. Dessutom utfördes många terroristattacker mot den israeliska civilbefolkningen. Israelisk politik har sedan år 1948 kommit att präglas av konflikten med de arabiska grannarna.
