När Israels premiärminister David Ben-Gurion den 14 maj 1948 utropade staten Israel och läste upp självständighetsförklaringen var det nästan 2000 år sedan det senast funnits ett judiskt självstyre i ”Landet Israel”. Då var det Bar Kochba som under en kortare period var ledaren för ett självständigt Juda. Nu var det Ben-Gurion som riskerade att gå samma öde till mötes och endast bli ”kung för en dag”.
Några timmar efter att självständighetsförklaringen lästs upp attackerades Israel av fem reguljära arabiska arméer, från Egypten, Syrien, Libanon, Transjordanien och Irak. Den svenske diplomaten Folke Bernadotte kallades in av FN för att medla mellan parterna. Två veckor efter krigets officiella utbrott utverkade Bernadotte ett vapenstillestånd.
Israel hade under den tid som kriget pågått fått förlita sig på vapen som under stort besvär smugglats in i landet och var nu i stort behov av att bygga upp sin arsenal. Under vapenvilan öppnade sig en möjlighet för Israel att köpa krigsmateriel från framför allt Tjeckoslovakien.
Försöken att medla fred fortsatte. Efter en tid presenterade Bernadotte ett förslag som ingen av parterna godtog. Men ett betydligt värre öde väntade den svenske diplomaten. Den 17 september mördades han av medlemmar ur Stern-ligan. Genom att föreslå att den israeliska staten skulle begränsas till att endast omfatta Galiléen hade han blivit Stern-ligans fiende.
Kriget avslutades efter hårda strider år 1949. Även om vapenstillestånd hade ingåtts var det inget av arabländerna som var villigt att ingå fred med Israel. När kriget var över hade Israel erövrat en större yta än vad som utlovats i FN:s delningsplan. Även Egypten, Jordanien och Syrien hade gjort landvinningar när stillståndsavtalet ingicks år 1949.
I det område som enligt FN:s delningsplan skulle utgöra en ny arabisk stat det vill säga Gazaremsan ockuperades av Egypten. Västbanken i sin tur, men även östra Jerusalem, införlivades i den jordanska staten år 1950. I norr hade Syrien intagit områden som enligt FN:s delningsplan skulle ha tillfallit Israel. Efter förhandlingar drog sig Syrien tillbaka och FN upprättade en demilitariserad zon mellan Israel och Syrien. Vid denna tidpunkt aktualiserades aldrig tanken på att etablera en palestinsk stat. De arabiska ansträngningarna riktades istället mot att bekämpa Israel.
Israel hade visat sig vara tillräckligt starkt organiserat och motiverat för att slå tillbaka angreppen. Det fanns därför stor anledning till glädje för israelerna men också till viss bitterhet. Självständighetskriget var över, men det hade varit blodigt och förorsakat mycket lidande. Den israeliska regeringen var besviken på den lilla hjälp omvärlden hade erbjudit den. Trots att FN:s medlemsländer hade sagt ja till delningsplanen, ingrep inte FN till Israels försvar när arabstaterna försökte förinta landet.
