Under 1920-talet uppgick den judiska befolkningen i Palestina till cirka 100 000 personer. Målmedvetet byggdes allehanda samhällsinstitutioner upp. Man satsade på att få igång industri- och jordbruksproduktion samtidigt som mer mark köptes upp. Förvaltning, lärosäten och sjukhus etablerades. Jewish Agency, den sionistiska organisationens verkställande organ, bildades 1929. Arbetet berörde i huvudsak frågor om ekonomi och invandring. Hebreiskan blev ett språk som allt fler judar talade. Tel Aviv, som grundades 1908, blev den första stad som kunde stoltsera med väg- skyltar textade på hebreiska. Det gemensamma språket bidrog till att den nationella identiteten växte sig starkare.
När den arabiska fientligheten tog sig allt våldsammare uttryck, ökade judarnas behov av att kunna försvara sig. År 1920 bildades Hagana (försvar på hebreiska), ett försvarssamarbete, som till en början bestod av en lös sammansättning av lokala grupper som försökte försvara sina områden. Efter de arabiska angreppen i Hebron och Jerusalem år 1929, antog organisationen en fastare form och man började se över tillgången på materiel och rekryter.
Det var de socialistiska sionisterna som hade kontrollen över Hagana. De var inriktade på att samarbeta med britterna. Bland sionisterna fanns även mer högerinriktade rörelser som inte trodde på britternas samarbetsvilja, eftersom de ansåg att dessa var pro-arabiska. Till skillnad från Hagana menade de att det inte räckte med att försvara sig mot de arabiska attackerna. Man måste också kunna ta initiativ och agera. Utifrån dessa skiljaktigheter kom rivaliserande militära organisationer att uppstå. De högerorienterade Irgun och Sternligan bildades år 1931 respektive år 1940. Irgun och Sternligan gjorde sig fram till 1948 skyldiga till en del spektakulära terrorattentat.
Desperata judiska flyktingar söker förgäves fristad i brittiska Palestina.
Här på fartyget Exodus.
