03. Första sionistkongressen - grunden läggs för rörelsen

|

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Det starka gensvaret från de östeuropeiska och ryska judarna på Judestaten överraskade Theodor Herzl. Han hade de västeuropeiska läsarna och de icke-judiska makthavarna för ögonen när han skrev sin bok. Men både i de judiska församlingarna och i den storpolitik som han ville påverka med sin diplomati avfärdades han som utopist och romantiker utan förankring i verkligheten.

Däremot slöt de fattiga judarna i Polen, Ryssland, Konstantinopel och Londons East End upp bakom honom. När han besökte Konstantinopel och Vilna bar de honom på sina armar från järnvägsstationen. Sommaren 1896 insåg han att han är på väg att bli en folkledare och han accepterade den nya rollen. Det finns bara ett svar i denna situation; låt oss omedelbart organisera massorna, sade han till en av sina anhängare. Med kongressen ville Herzl visa världen vad sionismen är och vad den eftersträvar. Jämte representanter för den judiska massan i Öst ville han fortfarande få med sig framstående västjudar. Men till skillnad från sitt förra misslyckade försök sökte han inte deras pengar denna gång utan deras personliga närvaro. Han vände sig till dem som trots allt tagit emot honom med viss sympati. Herzl arbetade dag och natt för att få representanter för Europas judar att ställa upp. Men motståndet mot kongressen var starkt. Herzl tvingades flytta kongressen från München till Basel efter protester från den judiska församlingen i staden. I juli 1897 tog det tyska rabbinatets verkställande utskott offentligt avstånd från sionismen. I deras uttalande fördömdes de sionistiska planerna på en judisk stat som stridande mot den heliga skriften. De s.k. protestrabbinerna drog en skarp gräns mellan de småskaliga försöken att hjälpa judar att bosätta sig i det heliga landet och den politiska sionism som Herzl gick i spetsen för. Den småskaliga koloniseringen var förenlig med lojalitet gentemot de länder där judarna levde och som de enligt judendomen var skyldiga att tjäna med yttersta hängivenhet. Rabbinerna ansåg att alla som såg till judendomens bästa borde hålla sig borta både från kongressen och sionismen.

Bland sionismens kritiker såg man kongressen som en politisk handling av betydligt större betydelse än Herzls bok. Kongressen syftade ju till att bli ett gränsöverskridande forum som skapade en gemenskap mellan judar från olika länder, med olika bakgrund och med olika uppfattningar. Men striden mellan olika judiska uppfattningar bidrog också till att vända opinionen. Många drog sig för att delta i kongressen medan debatten hos många andra väckte intresse och nyfikenhet. Den första sionistkongressen var en stor händelse i sig.

Till den 27 augusti 1897 fick Herzl 200-250 delegater att infinna sig till den första sionistkongressen i Basel. Merparten av delegaterna var representanter för den bildade medelklassen med en modern, liberal syn, både på religion och politik. Men där fanns också enstaka ortodoxa, en del socialister och en handfull rabbiner – i huvudsak kom de församlade från Ryssland och Östeuropa. Flera ledande judiska intellektuella som ställt sig i spetsen efter 1881 fanns också bland deltagarna. Utöver delegaterna som kommit från 24 stater och territorier, hade en publik på omkring tusen personer infunnit sig. Världspressen var representerad, den schweiziska regeringen och kantonen i Basel hade sänt representanter till öppningssammanträdet …för första gången sedan Jerusalems förstöring hade representanter för den kringspridda judenheten återfunnit varandra för att gemensamt inför hela världen överlägga om judenhetens framtida öde, skrev Marcus Ehrenpreis i sina minnen från den första kongressen. (Marcus Ehrenpreis var överrabbin i Bulgarien, sedermera i Stockholms Judiska Församling).

Herzls tal vid kongressen tog vid där hans bok hade slutat. Han konstaterade att sionismen redan lyckats med något enastående; att ena ultramoderna och ultrakonservativa judar, någon som ingen hade trott var möjligt. Enigheten i sig är ännu ett bevis på att judarna är ett folk, menade han. Herzl betonade också att kongressen och den organisation som nu höll på att byggas strävade efter en internationell diskussion, inte ett internationellt förbund för intriger, hemlighetsmakeri och tvivelaktiga aktiviteter.

Herzl pekade även på de europeiska stormakternas intresse att lösa den judiska frågan. Med viss försiktighet hämtade han exempel från Ryssland, av hänsyn till de ryska delegaterna som krävt att tsaren inte skall kritiseras. Hur de än gör gör de fel, sade han diplomatiskt om de ryska myndigheterna. De får folket emot sig om de ställer sig på de ryska judarnas sida, och de drabbas av ekonomiska bakslag om de går emot judarna. Om judarna däremot får politiskt stöd för förslaget att lämna Ryssland så slipper Ryssland detta dilemma. Sionismen är helt enkelt en fredsmäklare, sade han utan ironi.

Se mer från CD:n på en sida!


|



---

Kartor

  • brittiska mandatet
  • avstyckat
  • peels delningsplan
  • delningsplan
  • Vapenstilleståndslinjer 1949-1967

Dokument

  • "Judestaten" av Theodor Herzl:
    På engelska [pdf], [html]
    På tyska [html]
  • Balfourdeklarationen 1917: Foto | Text
  • Villkoren för det brittiska palestinamandatet: [pdf]
  • Jewish Agency accepterar FN:s delningsplan: [pdf]
  • Självständighetsförklaringen: Foto | Text

Länktips