Massakern på judar i Hebron 1929
sörjs av en som överlevde.
När de arabiska ledarna förstod att en överenskommelse träffats mellan Richard Sykes och Georges Picot om att dela upp regionen i en brittisk respektive fransk intressesfär blev upprördheten stor. Britterna menade dock att ingenting avtalats om Palestina i den korrespondens som förts mellan britte och araber. Det var Henry McMahon som i en brevväxling med Ali Ibn Husain år 1915 lovat sitt stöd till en oberoende arabisk stat. McMahon var Storbritanniens sändebud i Egypten och Husain var städerna Mecka och Medinas beskyddare.
Det brittiska löftet om en oberoende arabisk stat var dock vagt utformat. Den arabiska statens storlek var inte fastslagen. Palestina var inte heller ett administrativt sammanhängande område. Det hade fallit sönder i flera mindre enheter, dock ingick alla i det ottomanska väldet. Britterna hävdade att de deklarerat vilka områden som de själva skulle ha kontroll över (bland annat Palestina), och vilka områden som var avsedda för araberna. Så började britternas problem med Palestinamandatet och så fortsatte problemen fram till dess att Storbritannien den 14 maj 1948 drog tillbaka sina trupper från området.
Redan från början såg många araber med ovilja på den judiska invand- ringen. Det som för judarna var ett återvändande, uppfattades av araberna som kolonialism. Men så sent som år 1919 hördes även andra tongångar. Emir Feisal, son till Ali Ibn Husain, undertecknade tillsammans med Chaim Weizmann – i enlighet med Balfourdeklarationen – ett dokument som syftade till att det i Palestina skulle bildas en arabisk stat i nuvarande Syrien och Irak och ett judiskt nationalhem. Denna överenskommelse föll emellertid i samma stund som den arabiska delegationen förstod att britternas och fransmännens intentioner var att hålla sig kvar i området.
Den judiska invandringen till Palestina fortsatte. Men när Balfourdeklarationen hade godtagits av det brittiska parlamentet och Palestina blivit ett brittiskt mandat övergick den arabiska motviljan till väpnat motstånd. Attackerna mot judar började ta fart år 1920. Arabiska generalstrejker och demonstrationer avlöste varandra.
Britterna tog allt större intryck av de arabiska protesterna. Efter arabiska upplopp år 1929, i bland annat Hebron och Jerusalem, då 133 judar dödades, kom britterna ett år senare med ett förslag, som innebar att judiska markköp och invandring kraftigt skulle begränsas. Motsvarande arabisk invandring från grannländerna skulle fortgå utan restriktioner. Det sionistiska ledarskapet mottog förslaget med både bestörtning och förvåning. De menade att britterna inte följt Balfourdeklarationens utfästelser. Britterna tog till sig de judiska synpunkterna och lade ner förslaget.
Efter upprepade arabiska kravaller presenterade Lord Peel, en engelsk diplomat, år 1937 ett nytt förslag. Lord Peel hade av den brittiska regeringen fått till uppgift att hitta en lösning på problemet mellan araber och judar i Palestina.
Peelkommissionen menade att upploppen berodde på arabernas starka motvilja mot judisk invandring och ett judiskt national- hem i Palestina. Även om araberna i området materiellt sett hade fått det bättre, kvarstod kravet på att den judiska närvaron måste upphöra. Det fanns också interna spänningar bland den arabiska befolkningen. En del av Palestinas arabiska markägare hade blivit förmögna på att sälja mark till judar, vilket inte sågs med blida ögon av Jerusalems muslimske ledare, mufti Hadj Amin al-Husseini. Han utlyste en fatwa, en religiös order, ett förbud för muslimer att sälja mark till judar. Den muslim som bröt mot förbudet skulle, enligt fatwan, nekas muslimsk begravning. Även andra araber råkade illa ut under den arabiska revolten (1936 – 1939) på grund av en mer försonlig inställning gentemot den judiska invandringen.
Kommissionens slutsats var att hoppet om att judar och araber skulle kun- na leva tillsammans i en och samma stat inte var realistisk. Man anförde att judarna och araberna var allt för olika varandra avseende religion, språk, kultur och framförallt vad beträffar folkgruppernas nationella aspirationer. Alltså, menade Peelkommissionen skulle det brittiska mandatområdet delas upp i en arabisk och en judisk stat. Den arabiska staten skulle omfatta Palestina och dagens Jordanien, undantaget området kring Galiléen och kusten nordväst om Tel Aviv. Avsikten var nämligen att de sistnämnda områdena skulle utgöra den judiska staten. Förslaget accepterades efter en viss tvekan av den sionistiska sidan. De arabiska förhandlarna sade nej.
På grund av växande oroligheter godtogs inte Peelkommissionens delningsplan av den brittiska regeringen. Istället ville den att parterna skulle komma samman för att diskutera andra alternativ. Varken de arabiska eller de judiska representanterna ansåg att detta var en framkomlig väg. Oroligheterna i området fortsatte och britterna fick allt större problem.
