Israel 1948

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Processen mot Alfred Dreyfus och degraderingen i början på 1895 kastar in Theodor Herzl i en kreativ men förvirrad period. Herzl har upplevt antisemitism förut men det var i Österrike. Där gick han ur en studentförening för att den anordnat en Wagnerkväll som urartade till en antisemitisk demonstration. När han kom till Paris räknade han med att slippa antijudiska påhopp men fann att antisemitismen var på uppgång. Han tyckte att han förstått sanningen om judarnas ställning i världen. Han ägnade all sin energi frågan om det judiska folkets framtid och övervägde till en början flera olika projekt för att öppna världens ögon för judarnas situation. Intrycket att antisemitism var ett evigt problem som man bara kunde lösa med radikala åtgärder från judarnas sida förstärktes under våren 1895 genom att antisemiterna gick kraftigt fram i Wiens kommunalval. För första gången sedan barndomen går Herzl till en gudstjänst. Han sökte olika uttrycksmedel för sina sionistiska impulser. Han vände sig först till judiska finansfurstar – främst baron Maurice de Hirsch som finansierade judiska koloniseringsprojekt i Nord- och Sydamerika – för att få stöd för sina idéer. I ett utförligt brev från sommaren 1895 finns ett utkast till den text som skulle komma att ges ut med titeln Judestaten. I början av 1896 publicerades boken som slog ner som en bomb i den judiska världen.

Boken är indelad i korta handfasta kapitel. I ett förord förekommer han sina kritiker genom att förklara varför boken inte är en utopi. Det finns nämligen, menar han, ett verkligt och akut problem som söker sin lösning: judarnas situation. Visserligen pågår det försök att lösa detta genom koloniseringsprojekt. Men de är inget annat än ångan i en kastrull med kokande vatten; de får locket att röra sig men inte mycket mer. Vad Herzl ville göra var, med hans egen bild, att frigöra den desperata energi som döljer sig i kitteln. Energi som kan driva en motor och transportera människor och gods. Till skillnad från den tidens utopiska romaner fanns det levande människor som ingenting hade att förlora på att pröva den radikala lösning som Herzl förespråkade.

Bokens utgångspunkt är antisemitismen, som är på frammarsch till följd av emancipationen. Antisemitism finns i alla länder, både i Väst- och Östeuropa. Lika rättigheter inför lagen är en illusion. Judarna var utestängda från ämbetsverken i Centraleuropa och i näringslivet pågick ständiga bojkotter. Han vände sig direkt till läsaren: Är det inte sant att den judiska medelklassen är allvarligt hotad? Är det inte sant att mobbens hysteri vänds mot våra förmögna? Är det inte sant att våra fattiga lider svårare än någon annan arbetarklass?

Herzl ansåg inte att assimilation var en väg ut ur krisen, eftersom judarna då skulle svika sitt historiska arv. Dessutom skulle inte omgivningen tillåta att judarna integrerades och blev en del av majoriteten. Istället förespråkar Herzl att judarna skall få suveränitet över en del av jordklotet för att förverkliga sina rättmätiga nationella krav. Han föreslog bildandet av två myndigheter som skulle genomföra planen; Föreningen för judar och Det judiska bolaget. Den förstnämnda skulle lägga fram en plan för att organisera utvandringen. Den senare skulle sälja judarnas efterlämnade egendom utan att försäljningen gav negativa effekter för hemlandets ekonomi. Det judiska bolagets resurser skulle också användas för att bygga upp det ekonomiska livet i det nya landet. Herzl var liberal åt det konservativa hållet i sin allmänpolitiska inställning, men ville trots det se någon form av gemensamt ägande i det nya landet. Samtidigt som den judiska staten var ett överlevnadsprojekt var det också en chans att bygga någonting helt nytt. Då skulle alla starta på lika villkor. I den judiska staten skulle det inte finnas några klasskillnader.

I Herzls vision reste först de som har det svårast i de länder där de bodde. Herzl såg en modern industristat framför sig. Han såg en nation med hög utbildningsnivå som till ömsesidig nytta bedriver handel och utbyte med sina grannar. Han avvisade tidigare kolonisationsprojekt eftersom de avsåg små judiska öar inom ett icke-judiskt land. Förr eller senare skulle detta leda till konflikter med de regeringar som upplåtit land åt judarna. Istället ville han att stormakterna kom överens om att avsätta ett område där judarna kunde få oberoende.
Både Palestina och Argentina nämns som lämpliga områden för judiskt självbestämmande. Av historiska skäl förespråkade Herzl det förstnämnda alternativet men var också öppen för andra förslag bland stormakternas kolonier. Ofta har det sagts att Herzl var rätt likgiltig inför valet av plats men det förefaller ändå klart att om han hade ett val där Palestina ingick bland flera alternativ så hade han valt Palestina.