Israel 1948

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Det som väckte den judiska nationalismen i Östeuropa och Ryssland var den våg av förföljelse och förtryck som inleddes med påskpogromerna 1881. År 1894 fick denna händelse sin motsvarighet i Västeuropa; Alfred Dreyfus, kapten i franska generalstaben och jude, arresterades för spioneri. Han var offer för en konspiration. Spionanklagelsen var falsk men det dröjde till 1897 innan detta avslöjades. Under tiden dömdes Dreyfus för förräderi och i Frankrike sattes en kampanj med tydliga antisemitiska övertoner igång.

Grunden var redan lagd i tidskrifter och antisemitiska organisationer som rekryterade sina medlemmar ur kyrkan, militären och andra delar av överheten. Trots att Dreyfus hade en växande skara försvarare, den mest kände var författaren Emile Zola, som ifrågasatte anklagelsen, kände inte bara den franska judenheten utan judarna i hela Västeuropa sin trygghet hotad. Det var i Frankrike som befrielsen, emancipationen, av judarna hade börjat och Frankrike hade blivit en förebild för alla länder som kom efter. Tragedin i Dreyfusaffären var att utvecklingen mot större frihet och öppenhet för judarna som likvärdiga medborgare inte längre var självklar. Dreyfusaffären blev ett bakslag som skulle följas av andra. Många drog slutsatsen att antisemitismen var något man aldrig skulle bli av med, oavsett hur mycket folken än närmade sig varandra.

En av dem som bevittnade Dreyfus degradering på Militärhögskolans gård på Marsfältet i Paris i i januari 1895 var Theodor Herzl. Han var där i egenskap av korrespondent för Neue Freie Presse i Wien. Samma kväll rapporterade han hem om händelserna. I tidningen beskrev han hur folkmassan hånat Dreyfus som förrädare, som Judas, och att Dreyfus ropat tillbaka att han var oskyldig (i mer privata anteckningar uppger Herzl att åskådarna skrikit Död åt judarna). Utan att kunna peka på något sakskäl blev Herzl övertygad om Dreyfus oskuld.