Det faktum att Israel fick FN:s stöd, innebär inte att Israel existerar på någon slags nåder, att Israel måste uppfylla andra villkor än andra stater för att fortsätta existera, eller att Israel skulle lyda under andra lagar och regler än vad andra stater gör. I den bemärkelsen är Israel en stat som alla andra – med rättigheter och med skyldigheter.
Att vara en stat har juridiskt sett en viss innebörd. Juridiskt, alltså folkrättsligt, står nämligen stater på en högre nivå och har en högre status än exempelvis individer, internationella organisationer och folk. Samtidigt har stater skyldigheter, både mot varandra och mot de övriga kategorierna (som med ett gemensamt namn inom juridiken kallas för rättssubjekt). Både rättigheterna och skyldigheterna har staterna åtagit sig som en konsekvens av att vara de främsta skaparna av folkrätten – det internationella rättssystemet, eller staternas juridiska system.
Idag är nästan alla världens stater medlemmar i FN. De är därmed bundna av FN-stadgan. I den stadgan står det i artikel 2 (artikel kallas motsvarigheten till paragraf (§) i internationella dokument) punkt 4 att:
Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.
Det betyder alltså att ingen stat har rätt att starta ett krig mot en annan stat. Det betyder också att alla stater skall respektera andra staters gränser (territoriell integritet) och inte försöka avsätta andra staters regeringar eller på annat sätt styra andra staters politiska liv (politiskt oberoende).
FN-stadgan och alla andra avtal som ingås internationellt – mellan två eller flera stater – är lika bindande som avtal mellan två individer. En av folkrättens (och civilrättens) grundläggande principer är därför pacta sunt servanda, som är latin och betyder avtal skall hållas.
Inom folkrätten diskuterar folkrättsjuristerna även problem kring rätten att erövra territorium, dvs om man får ta kontroll över mer territorium än det som redan ingår i den egna staten – och i så fall under vilka omständigheter. Politiker som uttalar sig om Mellanöstern-konflikten säger ofta att territorium inte får tas genom våld. Men inga territorier kan erövras på annat sätt än med våld. Detta är ett koncept i sig inom folkrätten som kallas Conquest of Territory, som betyder erövring av territorium. Även frågan om territorium genom våld kan förvärvas är ett eget koncept inom folkrätten, Acquisition of Territory, som betyder just förvärv av territorium. Det ena handlar om det fysiska och faktiska övertagandet av territorium, det andra handlar om det är förenligt med gällande folkrätt att behålla territoriet efter det att erövringen har skett. Under dessa två frågeställningar hamnar även frågan om ockupation och vad detta begrepp egentligen innebär.
Folkrättsjurister är inte eniga om en stat skall kunna förvärva en annan stats territorium, oavsett om erövringen kom som en följd av en rättsenlig handling, dvs självförsvar, vilket är det enda – enligt folkrätten – våld som får användas mellan stater. Man får alltså inte ta initiativ till våldshandlingar, vare sig hota med att använda våld eller att faktiskt använda våld i aggressivt syfte mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Däremot får man försvara sig mot hot om våld och mot faktiskt våld.
Världssamfundet brukar inte ifrågasätta de israeliska erövringarna från den första arabisk-israeliska konflikten 1948. Däremot brukar ovanstående frågar bli föremål för diskussion när det handlar om Israels erövringar under Sexdagarskriget 1967.
