Dagen efter Israels självständighetsförklaring angrep sex arabstater, tillsammans med araberna i Palestina, Israel. Det uttalade syftet var att utplåna den judiska staten. Det var Egypten, Transjordanien (som sedan 1950 heter Jordanien), Syrien, Libanon, Irak och Saudiarabien som på olika sätt deltog i angreppet.

Libaneserna rörde sig mot Haifa och Nazareth, syriska stridsvagnar intog Galiléen, irakierna positionerade sig i Samarien (det judiska namnet för en del av Västbanken) i hopp om att dela Israel i två delar med syftet att försvåra israelernas möjlighet att försvara sig. Transjordanien (sedermera Jordanien) omringade Jerusalem och 10 000 egyptier korsade över Sinais öken för att hota Tel Aviv och Jerusalem.

Israelernas försvarsvilja var stark, liksom beslutsamheten att den judiska staten skulle bli långlivad. Efter nazisternas Förintelse hade de judiska flyktingarna ingen annanstans att ta vägen. Det hade inte heller den befintliga judiska befolkningen. Det fanns inga andra alternativ än att hålla fast vid den judiska statens fortsatta existens. Skyttegravar grävdes, små vapenindustrier etablerades där hemgjorda granater tillverkades, samtidigt som man otåligt väntade på att vapen skulle komma till försvarets undsättning utomlands ifrån. Kibbutzerna vid frontlinjen väntade på anfall från den jordanska armén och fick, trots att kibbutzerna knappt hade några vapen alls att försvara sig med, utgöra en slags buffert för att förhindra araberna att komma längre in i landet. Detta är samma idé som idag ligger till grund för många av de israeliska bosättningarna på Västbanken, nämligen att fungera som säkerhetspolitiska buffertar.

Till slut kom leveransen av begagnade stridsflygplan från Tjeckoslovakien. Med hjälp av dessa flygplan lyckades israelerna nästan mirakulöst slå ut egyptierna och stoppa deras vidare framfart. Den arabiska legionen hade fått order från kung Abdullah (den numera avlidne kung Husseins farfar) att säkra hela Jerusalem. Efter två veckors hårda strider blev den judiska befolkningen tvunget att lämna det judiska kvarteret i Jerusalems gamla stad. Judarnas heligaste plats, Klagomuren gick förlorad, liksom judarnas andra heligaste plats, Hebron där Abrahams grav finns. Allt detta hamnade under Transjordaniens kontroll.

Haganah hade genom Israels bildande blivit Tzahal – Tzelim Haganah L’Yisrael, som betyder Israels försvarsstyrkor. Tzahal (eller: Israel Defense Forces – IDF) lyckades rensa Galiléen och slog tillbaka mot syrierna. Israelerna lyckades också säkra de centrala delarna av landet och egyptierna motades tillbaka till Sinai.

Brittiska soldater, som inofficiellt hade stannat kvar i området, ställde sig på arabernas sida för att slåss mot israelerna. Trots att israelerna var färre i manskap och trots de små materiella militära resurserna lyckades de ta kontroll över mer territorium än vad FN föreslagit att ingå i den judiska staten. Transjordanien erövrade under kriget Västbanken och östra Jerusalem där gamla stan ligger med judarnas heligaste plats – Klagomuren. Att Transjordanien erövrade östra Jerusalem innebar även att Jerusalem för första gången i historien delades.

Taggtråd skilde de två stadsdelarna åt och inga judar någonstans ifrån i världen hade tillträde till Jerusalems heliga platser. Jordanskt styre över östra Jerusalem

Egypten erövrade Gazaremsan. Det faktum att arabiska stater erövrade territorium från Palestina ledde däremot inte till att någon arabisk (eller palestinsk) stat upprättades vid sidan av Israel, såsom föreslagits i delningsplanen. Arabvärlden skulle istället avvakta med etableringen av en palestinsk stat till dess Israel hade utplånats.

När kriget mellan Israel och arabstaterna hållit på i ungefär två veckor antog FN:s säkerhetsråd den första resolutionen (resolution 50) där man uppmanade parterna att iakttaga ett vapenstillestånd under fyra veckor.

The Security Council,

Desiring to bring about a cessation of hostilities in Palestine without prejudice to the rights, claims and position of either Arabs or Jews,

Calls upon all Governments and authorities concerned to order a cessation of all acts of armed force for a period of four weeks;

Calls upon all Governments and authorities concerned to undertake that they will not introduce fighting personnel into Palestine, Egypt, Iraq, Lebanon, Saudi Arabia, Syria Transjordan and Yemen during the cease-fire;…..

I resolutionen uppmanade säkerhetsrådet också de stridande att skydda de heliga platserna i Jerusalem och möjliggöra tillträdet till dessa heliga platser för alla som har ett intresse av dem:

5. Urges all Governments and authorities concerned to take every possible precaution for the protection of the Holy Places and of the City of Jerusalem, including access to all shrines and sanctuaries for the purpose of worship by those who have an established right to visit and worship at them;….

Den vapenvila som FN:s säkerhetsråd uppmanade till höll drygt en månad innan stridigheterna började igen.

Under vapenvilan kom Transjordanien och Israel dock överens om att området Mount Scopus i Jerusalem skulle demilitariseras, dvs bli fritt från tunga vapen. Området skulle ställas under FN:s beskydd till dess kriget upphörde. Den 7 juli 1948 skrevs avtalet under av den transjordanska militära befälhavaren och av den militära befälhavaren som företrädare för den provisoriska israeliska regeringen.

Den 20 maj 1948 utsåg FN:s säkerhetsråd Folke Bernadotte som medlare i den arabisk-israeliska konflikten. Han lyckades den 11 juni åstadkomma ett första fyra veckors vapenstillestånd, men misslyckades med att uppnå ett medgivande till förlängning från arabsidan. Bernadotte överskred sitt mandat som medlare och utarbetade en fredsplan som i grunden avvek från FN:s resolution om delning av landet. Bernadottes förslag innebar bland annat att Jerusalem och hela Negev skulle införlivas med dåvarande Transjordanien i utbyte mot västra Galiléen för Israels del. Dessa förslag, som kom till allmän kännedom några dagar efter Bernadottes död, möttes med stor opposition i Israel. Förslaget godkändes inte heller av FN:s generalförsamling när det lades fram för omröstning i november 1948.

Den 17 september 1948 mördades Bernadotte i Jerusalem. Gärningsmännen har senare blivit identifierade som tillhörande en organisation Lehi, i vilken Yitzhak Shamir var en av ledarna. Shamir blev sedermera premiärminister i Israel. För att hedra Bernadotte planterades en skog i hans namn av Keren Kajemet L’Israel. Israel har senare bett Sverige och familjen Bernadotte om förlåtelse och hedrat Folke Bernadottes minne med en ceremoni.

Den första arabisk-israeliska konflikten pågick fram till 1949 innan vapenstilleståndsavtal slöts mellan Israel och arabstaterna. I vapenstilleståndsavtalen reglerades de gränser som skulle gälla fram till dess fredsavtal slöts mellan de stridande staterna. Men innan sådana fredsavtal hann slutas mellan Israel och de arabiska kombattanterna skulle flera krig bryta ut i regionen, samt ett oräkneligt antal terrorattacker skulle genomföras mot judiska och israeliska intressen i Israel och utomlands. Suez-kriget, Sexdagarskriget, Yom Kippurkriget, Libanonkriget och Gulfkriget.

Vapenstilleståndsavtalet mellan Israel och Egypten slöts på Rhodos den 24 februari 1949. Avtalet innehåller tolv artiklar. Bland annat kom länderna överens om att inte agera fientligt gentemot varandra över gränserna. De kom även överens om att de permanenta gränserna mellan länderna skulle förhandlas fram och bestämmas i fredsavtal:

I artikel II, punkt 2 står:

No element of the land, sea, or air military or paramilitary forces of either Party, including non-regular forces, shall commit any warlike or hostile act against the military or paramilitary forces of the other Party, or against civilians in territory under the control of that Party; or shall advance beyond or pass over for any purpose whatsoever the Armistice Demarcation Line set forth in Article VI of this Agreement except as provided in Article III of this Agreement; and elsewhere shall not violate the international frontier; or enter into or pass through the air space of the other Party or through the waters within three miles of the coastline of the other Party.

I artikel V punkt 2 står det att gränserna mellan Israel och Egypten gäller till dess en permanent lösning har åstadkommits på konflikten:

The Armistice Demarcation Line is not to be construed in any sense as a political or territorial boundary, and is delineated without prejudice to rights, claims and positions of either Party to the Armistice as regards ultimate settlement of the Palestine question.

Alla de vapenstilleståndsavtal som slöts mellan å ena sidan Israel, å andra sidan Egypten, Transjordanien, Syrien och Libanon, är identiska i sin lydelse i frågan om att inga fientligheter i någon form skulle utspelas över gränserna. Avtalen är även i identiska i frågan om att vapenstilleståndsgränserna skulle vara temporära och att permanenta gränsdragningar skulle förhandlas fram mellan parterna och fastställas genom fredsavtal.

VAPENSTILLESTÅNDSAVTALET MELLAN ISRAEL OCH SYRIEN.

VAPENSTILLESTÅNDSAVTALET MELLAN ISRAEL OCH LIBANON

VAPENSTILLESTÅNDSAVTALET MELLAN ISRAEL OCH TRANSJORDANIEN

Saudiarabien slöt inget eget vapenstilleståndsavtal med Israel, utan skickade istället ett telegram till medlaren där man sade att man accepterat FN:s säkerhetsråds uppmaning om vapenstillestånd. Saudiarabien ansåg det därför inte nödvändigt att skriva ett särskilt avtal med Israel. Inte heller Irak slöt något vapenstilleståndsavtal med Israel.

Vapenstilleståndsgränserna är de gränser för Israel som omvärlden (med undantag för de flesta arabiska stater, som inte har erkänt Israels rätt att existera överhuvudtaget) erkänt sk de facto, dvs erkänt i praktiken. Det är också dessa gränser som brukar kallas den gröna linjen. Gränserna mellan Israel och dess grannar ändrades dock i samband med Sexdagarskriget 1967 då Israel i ett försvarskrig erövrade ett antal områden, bland annat Västbanken och Gazaremsan. Dessa områden kontrollerades av Jordanien respektive Egypten fram till 1967.