Sionismen

01. Dreyfusaffären, ett avgörande moment

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Det som väckte den judiska nationalismen i Östeuropa och Ryssland var den våg av förföljelse och förtryck som inleddes med påskpogromerna 1881. År 1894 fick denna händelse sin motsvarighet i Västeuropa; Alfred Dreyfus, kapten i franska generalstaben och jude, arresterades för spioneri. Han var offer för en konspiration. Spionanklagelsen var falsk men det dröjde till 1897 innan detta avslöjades. Under tiden dömdes Dreyfus för förräderi och i Frankrike sattes en kampanj med tydliga antisemitiska övertoner igång.

degradering
Grunden var redan lagd i tidskrifter och antisemitiska organisationer som rekryterade sina medlemmar ur kyrkan, militären och andra delar av överheten. Trots att Dreyfus hade en växande skara försvarare, den mest kände var författaren Emile Zola, som ifrågasatte anklagelsen, kände inte bara den franska judenheten utan judarna i hela Västeuropa sin trygghet hotad. Det var i Frankrike som befrielsen, emancipationen, av judarna hade börjat och Frankrike hade blivit en förebild för alla länder som kom efter. Tragedin i Dreyfusaffären var att utvecklingen mot större frihet och öppenhet för judarna som likvärdiga medborgare inte längre var självklar. Dreyfusaffären blev ett bakslag som skulle följas av andra. Många drog slutsatsen att antisemitismen var något man aldrig skulle bli av med, oavsett hur mycket folken än närmade sig varandra.

En av dem som bevittnade Dreyfus degradering på Militärhögskolans gård på Marsfältet i Paris i i januari 1895 var Theodor Herzl. Han var där i egenskap av korrespondent för Neue Freie Presse i Wien. Samma kväll rapporterade han hem om händelserna. I tidningen beskrev han hur folkmassan hånat Dreyfus som förrädare, som Judas, och att Dreyfus ropat tillbaka att han var oskyldig (i mer privata anteckningar uppger Herzl att åskådarna skrikit Död åt judarna). Utan att kunna peka på något sakskäl blev Herzl övertygad om Dreyfus oskuld.


|



---

02. Theodor Herzl och Judestaten

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

der Judenstaat - Judestaten

Judestaten (der Judenstaat),
publicerad 1896
Processen mot Alfred Dreyfus och degraderingen i början på 1895 kastar in Theodor Herzl i en kreativ men förvirrad period. Herzl har upplevt antisemitism förut men det var i Österrike. Där gick han ur en studentförening för att den anordnat en Wagnerkväll som urartade till en antisemitisk demonstration. När han kom till Paris räknade han med att slippa antijudiska påhopp men fann att antisemitismen var på uppgång. Han tyckte att han förstått sanningen om judarnas ställning i världen. Han ägnade all sin energi frågan om det judiska folkets framtid och övervägde till en början flera olika projekt för att öppna världens ögon för judarnas situation. Intrycket att antisemitism var ett evigt problem som man bara kunde lösa med radikala åtgärder från judarnas sida förstärktes under våren 1895 genom att antisemiterna gick kraftigt fram i Wiens kommunalval. För första gången sedan barndomen går Herzl till en gudstjänst. Han sökte olika uttrycksmedel för sina sionistiska impulser. Han vände sig först till judiska finansfurstar – främst baron Maurice de Hirsch som finansierade judiska koloniseringsprojekt i Nord- och Sydamerika – för att få stöd för sina idéer. I ett utförligt brev från sommaren 1895 finns ett utkast till den text som skulle komma att ges ut med titeln Judestaten. I början av 1896 publicerades boken som slog ner som en bomb i den judiska världen.

Boken är indelad i korta handfasta kapitel. I ett förord förekommer han sina kritiker genom att förklara varför boken inte är en utopi. Det finns nämligen, menar han, ett verkligt och akut problem som söker sin lösning: judarnas situation. Visserligen pågår det försök att lösa detta genom koloniseringsprojekt. Men de är inget annat än ångan i en kastrull med kokande vatten; de får locket att röra sig men inte mycket mer. Vad Herzl ville göra var, med hans egen bild, att frigöra den desperata energi som döljer sig i kitteln. Energi som kan driva en motor och transportera människor och gods. Till skillnad från den tidens utopiska romaner fanns det levande människor som ingenting hade att förlora på att pröva den radikala lösning som Herzl förespråkade.

Bokens utgångspunkt är antisemitismen, som är på frammarsch till följd av emancipationen. Antisemitism finns i alla länder, både i Väst- och Östeuropa. Lika rättigheter inför lagen är en illusion. Judarna var utestängda från ämbetsverken i Centraleuropa och i näringslivet pågick ständiga bojkotter. Han vände sig direkt till läsaren: Är det inte sant att den judiska medelklassen är allvarligt hotad? Är det inte sant att mobbens hysteri vänds mot våra förmögna? Är det inte sant att våra fattiga lider svårare än någon annan arbetarklass?

Herzl ansåg inte att assimilation var en väg ut ur krisen, eftersom judarna då skulle svika sitt historiska arv. Dessutom skulle inte omgivningen tillåta att judarna integrerades och blev en del av majoriteten. Istället förespråkar Herzl att judarna skall få suveränitet över en del av jordklotet för att förverkliga sina rättmätiga nationella krav. Han föreslog bildandet av två myndigheter som skulle genomföra planen; Föreningen för judar och Det judiska bolaget. Den förstnämnda skulle lägga fram en plan för att organisera utvandringen. Den senare skulle sälja judarnas efterlämnade egendom utan att försäljningen gav negativa effekter för hemlandets ekonomi. Det judiska bolagets resurser skulle också användas för att bygga upp det ekonomiska livet i det nya landet. Herzl var liberal åt det konservativa hållet i sin allmänpolitiska inställning, men ville trots det se någon form av gemensamt ägande i det nya landet. Samtidigt som den judiska staten var ett överlevnadsprojekt var det också en chans att bygga någonting helt nytt. Då skulle alla starta på lika villkor. I den judiska staten skulle det inte finnas några klasskillnader.

I Herzls vision reste först de som har det svårast i de länder där de bodde. Herzl såg en modern industristat framför sig. Han såg en nation med hög utbildningsnivå som till ömsesidig nytta bedriver handel och utbyte med sina grannar. Han avvisade tidigare kolonisationsprojekt eftersom de avsåg små judiska öar inom ett icke-judiskt land. Förr eller senare skulle detta leda till konflikter med de regeringar som upplåtit land åt judarna. Istället ville han att stormakterna kom överens om att avsätta ett område där judarna kunde få oberoende.
Både Palestina och Argentina nämns som lämpliga områden för judiskt självbestämmande. Av historiska skäl förespråkade Herzl det förstnämnda alternativet men var också öppen för andra förslag bland stormakternas kolonier. Ofta har det sagts att Herzl var rätt likgiltig inför valet av plats men det förefaller ändå klart att om han hade ett val där Palestina ingick bland flera alternativ så hade han valt Palestina.


|



---

03. Första sionistkongressen - grunden läggs för rörelsen

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Det starka gensvaret från de östeuropeiska och ryska judarna på Judestaten överraskade Theodor Herzl. Han hade de västeuropeiska läsarna och de icke-judiska makthavarna för ögonen när han skrev sin bok. Men både i de judiska församlingarna och i den storpolitik som han ville påverka med sin diplomati avfärdades han som utopist och romantiker utan förankring i verkligheten.

Däremot slöt de fattiga judarna i Polen, Ryssland, Konstantinopel och Londons East End upp bakom honom. När han besökte Konstantinopel och Vilna bar de honom på sina armar från järnvägsstationen. Sommaren 1896 insåg han att han är på väg att bli en folkledare och han accepterade den nya rollen. Det finns bara ett svar i denna situation; låt oss omedelbart organisera massorna, sade han till en av sina anhängare. Med kongressen ville Herzl visa världen vad sionismen är och vad den eftersträvar. Jämte representanter för den judiska massan i Öst ville han fortfarande få med sig framstående västjudar. Men till skillnad från sitt förra misslyckade försök sökte han inte deras pengar denna gång utan deras personliga närvaro. Han vände sig till dem som trots allt tagit emot honom med viss sympati. Herzl arbetade dag och natt för att få representanter för Europas judar att ställa upp. Men motståndet mot kongressen var starkt. Herzl tvingades flytta kongressen från München till Basel efter protester från den judiska församlingen i staden. I juli 1897 tog det tyska rabbinatets verkställande utskott offentligt avstånd från sionismen. I deras uttalande fördömdes de sionistiska planerna på en judisk stat som stridande mot den heliga skriften. De s.k. protestrabbinerna drog en skarp gräns mellan de småskaliga försöken att hjälpa judar att bosätta sig i det heliga landet och den politiska sionism som Herzl gick i spetsen för. Den småskaliga koloniseringen var förenlig med lojalitet gentemot de länder där judarna levde och som de enligt judendomen var skyldiga att tjäna med yttersta hängivenhet. Rabbinerna ansåg att alla som såg till judendomens bästa borde hålla sig borta både från kongressen och sionismen.

Bland sionismens kritiker såg man kongressen som en politisk handling av betydligt större betydelse än Herzls bok. Kongressen syftade ju till att bli ett gränsöverskridande forum som skapade en gemenskap mellan judar från olika länder, med olika bakgrund och med olika uppfattningar. Men striden mellan olika judiska uppfattningar bidrog också till att vända opinionen. Många drog sig för att delta i kongressen medan debatten hos många andra väckte intresse och nyfikenhet. Den första sionistkongressen var en stor händelse i sig.

Till den 27 augusti 1897 fick Herzl 200-250 delegater att infinna sig till den första sionistkongressen i Basel. Merparten av delegaterna var representanter för den bildade medelklassen med en modern, liberal syn, både på religion och politik. Men där fanns också enstaka ortodoxa, en del socialister och en handfull rabbiner – i huvudsak kom de församlade från Ryssland och Östeuropa. Flera ledande judiska intellektuella som ställt sig i spetsen efter 1881 fanns också bland deltagarna. Utöver delegaterna som kommit från 24 stater och territorier, hade en publik på omkring tusen personer infunnit sig. Världspressen var representerad, den schweiziska regeringen och kantonen i Basel hade sänt representanter till öppningssammanträdet …för första gången sedan Jerusalems förstöring hade representanter för den kringspridda judenheten återfunnit varandra för att gemensamt inför hela världen överlägga om judenhetens framtida öde, skrev Marcus Ehrenpreis i sina minnen från den första kongressen. (Marcus Ehrenpreis var överrabbin i Bulgarien, sedermera i Stockholms Judiska Församling).

Herzls tal vid kongressen tog vid där hans bok hade slutat. Han konstaterade att sionismen redan lyckats med något enastående; att ena ultramoderna och ultrakonservativa judar, någon som ingen hade trott var möjligt. Enigheten i sig är ännu ett bevis på att judarna är ett folk, menade han. Herzl betonade också att kongressen och den organisation som nu höll på att byggas strävade efter en internationell diskussion, inte ett internationellt förbund för intriger, hemlighetsmakeri och tvivelaktiga aktiviteter.

Herzl pekade även på de europeiska stormakternas intresse att lösa den judiska frågan. Med viss försiktighet hämtade han exempel från Ryssland, av hänsyn till de ryska delegaterna som krävt att tsaren inte skall kritiseras. Hur de än gör gör de fel, sade han diplomatiskt om de ryska myndigheterna. De får folket emot sig om de ställer sig på de ryska judarnas sida, och de drabbas av ekonomiska bakslag om de går emot judarna. Om judarna däremot får politiskt stöd för förslaget att lämna Ryssland så slipper Ryssland detta dilemma. Sionismen är helt enkelt en fredsmäklare, sade han utan ironi.


|



---

04. En öppen kongress

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Det nya med kongressen var att den icke-judiska världen bjudits in för att lyssna på debatterna mellan judar om judarnas framtid. Inför mötet var oron stor för att de olika regeringarna skulle ta illa vid sig av den öppna debatt som fördes, och i sitt tal visar Herzl att han är väl medveten om detta. De europeiska nationerna och deras regeringar har ögonen på oss, förklarade han för deltagarna vid ett av kongressens förberedande möten. Ryssland bedrev en officiell antisemitisk politik och Herzl valde att beskriva den i neutrala, värderingsfria ordalag. I Tyskland och Österrike-Ungern växte antisemitismen, liksom i Frankrike, men regeringarnas passivitet inför denna hets berördes inte i Herzls anförande. På samma gång som han ville göra sionismen till en allmänpolitisk fråga, ansåg han att judarnas situation skulle lösas av judarna själva och att regeringarna hade inget ansvar för deras lidande.

I ljuset av Herzls försiktighet håller hans nära vän och medarbetare Max Nordau, ett känt namn i den europeiska litteraturen vid denna tid, ett mer uppriktigt anförande. Ämnet för hans tal, som blivit minst lika ryktbart som Herzls inledningsanförande, var just judarnas situation i Väst- och Östeuropa. Han beskrev hur man sett Väst som ett föredöme när man krävt att orättvisa lagar skall hävas. Om bara judarna blev rättvist behandlade av myndigheterna skulle deras lidande vara över. Men det finns en inbyggd paradox i den västeuropeiska emancipationen. Lagarna hade liberaliserats, men det hade inte känslorna. Nordau erinrade om att fransmännen gav världen det metriska systemet. Samma logiska tänkande ledde till att de franska judarna befriades från gettot; alla människor är födda med samma rättigheter och skyldigheter, och eftersom judarna är människor, måste de alltså ha dessa friheter. Visst hade judarna rätt att rösta och att röra sig fritt, men så snart de närmade sig de privata sammanslutningarna möttes de alltid av samma besked: Judar äga ej tillträde. Endast England var vid denna tid undantaget från försöken att utestänga judarna, ansåg Nordau.


Deltagarkort, första kongressen 1897

Nordau beskrev hur judarna i Väst trycktes ner av omgivningen, hur de tog till sig antisemiternas argument och hur de led av sitt självförakt. Det är denna kongress stora uppgift, sade han, att göra någonting åt judarnas misär, antingen den är fysisk och legaliserad som i Öst eller andlig som i Väst. Det är dags för judarna att ta sitt öde i egna händer. De måste välja en egen väg.

Kongressen pågick i tre dagar. Delegaterna tog ställning till bildandet av en gemensam organisation med medlemskap, representativ demokrati på kongresserna och stor variation i den lokala, nationella organisationen av sionistiska föreningar. Dessutom utsågs en verkställande kommitté, som huvudsakligen bestod av sionister från Wien. Den fick ansvar för organisationen mellan kongresserna.


|



---

05. Baselprogrammet

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Kongressen antog slutligen det sk Baselprogrammet som sammanfattade sionismens mål. Den inledande meningen vållade mycket debatt. Till slut enades man dock om formuleringen Sionismen strävar efter att skapa ett politiskt och rättsligt tryggat hem för det judiska folket i Palestina. Konflikten rörde valet av ordet hem, där de radikala under Leo Motzkin ville att det klart och tydligt skulle stå att man ville etablera ett judiskt nationalhem. Motståndarna å andra sidan föreslog det mildare begreppet hem. Herzl själv löste konflikten genom att föreslå tillägget att det skulle ha en legal status och politiskt erkännande. Därefter beskrevs hur man skulle nå det höga målet;

i) invandring till Palestina skulle organiseras,
ii) judarna i diasporan skulle organiseras i sionistiska föreningar,
iii) den nationella känslan hos judarna skulle stärkas, och
iv) man skulle försöka påverka olika regeringar genom diplomati.

För Herzl var den sista punkten den väsentliga. Hans personlighet hade samma imponerande effekt på icke-judiska statsmän som på de fattiga judarna vars talesman han uppfattade sig som. Under de följande åren skulle en outtröttlig diplomatisk kampanj föra honom mellan hoven och regeringskanslierna i Europa och Mellanöstern.

Faktum är att det i Baselprogrammet fanns något för sionismens alla olika grenar. Under de kommande kongresserna handlade debatterna ofta om avvägningen mellan den praktiska organisationen och satsningen på kultur och förnyelse av den judiska kulturen. Kultursionisterna prioriterade programmets tredje punkt. Ehrenpreis hade uppdraget att tala om den judiska kulturens betydelse på den första kongressen. Redan vid mötet i Basel föreslogs bildandet av ett judiskt universitet i Palestina, det som 1925 blev Hebreiska Universitetet i Jerusalem. Genom ett brett upplagt program som omfattade många olika sorters verksamheter som alla syftade till att stärka den judiska samhörighetskänslan lyckades sionisterna hålla ihop rörelsen under det första svåra skedet. På kongressen varnade man gång på för att den politiska sionismen skulle gå samma öde till mötes som sina föregångare. Den smittande entusiasmen skulle följas av besvikelser och upplösning. Men den sionistiska organisationen krävde inte att alla skulle sträva mot exakt samma mål. Den var snarare en koalition mellan olika sionistiska inriktningar. Trots många svåra inre konflikter och hot om sprickor rakt igenom rörelsen så höll den breda koalitionen.

Rörelsen var tvungen att sträva mot sitt mål på två olika plan, genom två olika strategier. Dels fanns den offentliga, utåtriktade debatten där man var tvungen att ta hänsyn till det politiskt gångbara på bekostnad av det man uppriktigt ville uppnå. Konflikten kring om man skulle skriva hem eller nationellt hem, visade detta. Den andra debatten fördes i en mer sluten miljö där man uppriktigt formulerade och diskuterade sina mål. Efter hemkomsten från kongressen skriver Herzl i sin dagbok att han skulle akta sig för att offentliggöra Baselkongressens resultat. Där grundade han den judiska staten. Om jag sade detta högt skulle alla skratta ut mig. Ofta har hans försiktighet tolkats som ett uttryck för att han inte ville bli utpekad som orealistisk drömmare, som faktiskt trodde att judarna skall få en egen stat. Men Herzls anteckning har snarare att göra med de två olika nivåer som den sionistiska politiken måste bedrivas på. Dels de utåtriktade utspelen och förhandlingarna, som vi redan sett så många exempel på (Herzl som inte ville stöta sig med de kristna, som skenbart visar förståelse för antisemiterna och vill hjälpa de antijudiska regeringarna att bli av med sitt judiska problem etc). Dels en nivå där man till varje pris och med varje medel strävar efter att judarnas utsatthet måste upphöra genom att de får en egen stat.

Det sionistiska programmet antogs av den första sionistiska kongressen i Basel, 27 augusti 1897:

Syftet med sionismen är att skapa ett hem för det judiska folket i Palestina garanterat i allmän lag.

I syfte att verka för detta mål beslutar kongressen att vidta följande åtgärder:

Systematiskt underlättande av bosättning i Palestina för judiska jordbrukare, hantverkare och yrkesmän.

Organisering och anslutning av hela judenheten i lokala och allmänna institutioner i enlighet med lokala lagar.

Stärkandet av den judiska känslan och nationella medvetenheten.

Förberedelser för att ta fram en sådan regering som är nödvändig för att nå målet med sionismen.


|



---

06. Våg av pogromer i Ryssland

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Våren 1903 bröt nya pogromer ut i Ryssland. I Kishinev anföll mobben den judiska församlingen vid Pesach, den judiska påsken. Under en tid hade ryktet cirkulerat om att ett kristet barn mördats för att barnets blod skulle användas i Pesachfirandet. Upploppen satte igång en våg av våldsamma förföljelser som pågick under flera år och som lämnade enorm förödelse bakom sig. Under de första fyra åren dödades omkring tusen människor i pogromer som pågick i 60 städer och 600 byar. Den judiska världen skakades av händelserna. Sju miljoner rättslösa människor, skriver Herzl i sin dagbok. De får ej försvara sig…En fruktansvärd panik har bemäktigat sig Rysslands judar. Den närmaste följden blir en ny emigrationsrusning.

År 1907 beslutar kongressen att den praktiska sionismen i Palestina skall bedrivas genom inköp av jord som skulle ägas av rörelsen. Rörelsen öppnade ett kontor i Palestina och den tyske sionisten Artur Ruppin reste ner för att som jurist och administratör bygga upp den ekonomiska basen. 1909 grundades Palestine Development Company som fram till 1948 köpte upp jord vilken sedermera tillföll den nya staten.

1905

Det var främst judiska barn som 1905
föll offer för progromen i då ryska
Yekaterinoslav. Platsen heter numera
Dnipropetrovsk och ligger i Ukraina.

Mellan 1904 och första världskrigets utbrott 1914 utvandrar 30 000 judar från Östeuropa och Ryssland till den judiska bosättningen i Palestina. Fram till staten Israels bildande går den under namnet Jishuv. Denna andra alija – stora judiska invandringsvåg till Jishuv – är den hittills största och det judiska invånarantalet i Palestina uppgick omkring 1910 till omkring 100 000, ungefär en femtedel av den arabiska befolkningen vid samma tid. I Jerusalem levde 40 000 judar och utgjorde två tredjedelar av befolkningen i staden. År 1909 startas den första kibbutzen, Degania, och samma år grundas Tel Aviv (Vårens kulle) som den första judiska staden i Jishuv.


|



---

Kartor

  • brittiska mandatet
  • avstyckat
  • peels delningsplan
  • delningsplan
  • Vapenstilleståndslinjer 1949-1967

Dokument

  • "Judestaten" av Theodor Herzl:
    På engelska [pdf], [html]
    På tyska [html]
  • Balfourdeklarationen 1917: Foto | Text
  • Villkoren för det brittiska palestinamandatet: [pdf]
  • Jewish Agency accepterar FN:s delningsplan: [pdf]
  • Självständighetsförklaringen: Foto | Text

Länktips