Under 400 år kontrollerades Mellanöstern av turkarna, eller ottomanerna som de då kallades. Hela regionen ingick mellan 1517-1917 i det ottomanska riket. När första världskriget bröt ut 1914 förlorade turkarna de arabiska provinserna till de europeiska erövrarna. Vartefter kriget pågick blev Mellanöstern en viktig scen för olika militära operationer. Omedelbart efter att kriget hade brutit ut ställdes Egypten, som under 32 år av brittisk ockupation inte hade haft någon formell status, under brittiskt beskydd inom ramen för det brittiska imperiet. Längre österut invaderade britternas indiska trupper södra Irak och gick i mars 1917 in i Bagdad. Turkarna stod emot och höll till de sista månaderna av kriget Syrien och Palestina kvar under sin kontroll.

Första världskrigets betydelse för Mellanöstern minskade inte bara för att det ottomanska riket upphörde att existera. De allierades uppdelning av regionen mellan sig visade sig bli lika betydelsefull för hur nya anspråk på territorium senare rests. Det är bland annat dessa uppgörelser som vi idag ser konsekvenserna av i form av konflikter.

Mellan mars 1915 och maj 1916 förhandlade britterna med guvernören av Hijaz, Sharif Hussein av Mecka. Resultatet av denna brevväxling, vilken är mer känd som McMahon-Hussein-korrespondensen (McMahon var britternas höga sändebud i Egypten), blev att i gengäld för Husseins samarbete mot ottomanerna lovades han arabisk självständighet, även om det var i vaga ordalag som löftet gavs:

The two districts of Mersina and Alexandretta [båda ingår nu i Turkiet] and portions of Syria lying to the west of Damascus, Homs, Hama and Aleppo, cannot be said to be purely Arab, and should be excluded from the limits demanded…As for these regions lying within those frontiers where Great Britain is free to act without detriment to the interests of her ally France…Great Britain is prepared to recognise and support the independence of the Arabs.

I juni 1916 iscensatte Hussein och hans söner den arabiska revolten som kulminerade i september 1918. I en gemensam insats med araberna kunde fransmännen erövra Damaskus från turkarna.

Under ungefär samma period ingår Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Italien en serie överenskommelser, vilka brukar kallas Sykes-Picot-överenskommelsen. Man kom då överens om, att om de allierade skulle vinna den arabiska delen av det ottomanska riket så skulle området delas mellan Storbritannien och Frankrike. Palestina skulle ställas under internationell kontroll, medan Ryssland skulle få Istanbul, kanalerna, delar av Armenien, samt Kurdistan. Italien skulle få delar av sydvästra Turkiet plus några öar. Frankrike skulle få inflytandet över Syrien och Libanon, medan Storbritannien skulle få det avgörande inflytandet i Irak och kontrollen över hamnarna i Akko och Haifa.

Det är tydligt att erbjudandet till Hussein i McMahon-Hussein-korrespondensen strider mot Sykes-Picot-överenskommelsen. I den ena utlovas självständighet och i den andra talas det om en form av kolonialstyre.

Frågan komplicerades ytterligare i samband med att Storbritannien dessutom lovade att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina genom Balfourdeklarationen.

Den brittiske utrikesministern James Balfour uttryckte löftet att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina genom ett brev från den 2 november 1917 ställt till Lord Lionel Walter Rothschild. Rothschild fick i uppdrag att förmedla löftet till den sionistiska federationen:

Foreign Office

2 November 1917

Dear Lord Rothschild,

I have much pleasure in conveying to you, on behalf of His Majesty’s Government, the following declaration of sympathy with the Jewish Zionist Aspirations which have been submitted to, and approved by, the Cabinet:

“His Majesty’s Government view with favour the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people, and will use their best endeavours to facilitate the achievement of this object, it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine, or the rights and political status enjoyed by Jews in any other country.”

I should be grateful if you would bring this declaration to the knowledge of the Zionist Federation.

Yours Sincerely,

Arthur James Balfour

Det första världskriget slutade alltså 1918 med att nästan hela det tidigare ottomanska riket hamnade under de allierades kontroll, till största delen under Storbritanniens styre.

Som ett resultat av fredskonferenser och amerikanska påtryckningar blev de erövrade områdena mandatområden, istället för kolonier såsom hela den afrikanska kontinenten långt tidigare hade blivit. Syftet med mandatområdena var att de i takt med de olika folkens mognadsgrad att styra sig själva slutligen skulle få utökat självstyre eller bli självständiga stater enligt artikel 22 av Nationernas Förbunds stadga:

Certain communities formerly belonging to the Turkish Empire have reached a stage of their development where their existence as independent nations can be provisionally recognised subject to the rendering of administrative advice and assistance by a mandatory, until such time as they are able to stand alone.

Motsvarande text upprepades sedan i Förenta Nationernas stadga 1945 i artikel 73(b).

Storbritannien tog alltså över Irak, Palestina (varav en del sedan avstyckades och blev ett separat mandatområde, Transjordanien). Frankrike tog Syrien (som också styckades av; den västra delen bildade Libanon).

Områdena var i allt väsentligt kolonier, utom till namnet. Allt som i det skedet blev kvar av löftena om arabisk självständighet var det kortlivade kungadömet Hijaz, vilket 1925 blev en del av Saudiarabien.