Efter självständighetskriget

23. Det palestinska flyktingproblemet

När den första arabisk-israeliska konflikten bröt ut 1948 uppstod även ett palestinskt flyktingproblem. Tusentals araber (som idag kallas palestinier) flydde från Palestina till kringliggande arabstater – Jordanien, Libanon, Egypten, Irak, Syrien med flera – och till områden som erövrades av Transjordanien och Egypten, dvs Gazaremsan och Västbanken. Ungefär 800 000 araber flydde från det krigshärjade området.

Idag är ca 5 miljoner registrerade som flyktingar hos UNRWA. Se fredsprocessens sista fas om flyktingproblematiken.

Den arabiska befolkningen flydde dels för att de anfallande arabstaterna uppmuntrande dem till detta, för att de sedan skulle kunna komma tillbaka när den nya judiska staten hade utplånats. Dels flydde araberna från det krigshärjade området av samma skäl som många människor i allmänhet gör när krig bryter ut, nämligen för att komma bort från våldsamheterna.


|



---

24. Deir Yassin

I viss mån fördrev även israelerna araber från vissa byar. Byn Deir Yassin har under decennier tagits upp av Israels antagonister som ett exempel på den värsta fördrivningen av araber som israelerna ansågs ha gjort sig skyldiga till, inklusive massakrer på kvinnor och barn.

På senare tid har dock fakta kommit fram i frågan som säger att mycket av det som påståtts om fördrivningen från Deir Yassin varit illvilliga rykten som araberna själva spred i syfte att skapa en motståndsvilja hos den arabiska befolkningen. De illvilliga ryktena fick dock motsatt effekt och människorna flydde istället av rädsla. Vissa araber som var med vid denna tid och plats, gör gällande att israelerna inte gjorde sig skyldiga till några massakrer i Deir Yassin.


|



---

25. Arabisk massaker på sjukhuspersonal och patienter

Västra, judiska Jerusalem skars av från kustlandet och besköts och belägrades av arabiska trupper redan vintern 1947/48, dvs. långt före britternas uttåg. Den judiska befolkningen utsattes för fortlöpande krigs- och terrorhandlingar.

Efter förhandlingar med högsta brittiska instansen utverkades att det på Scopusberget i östra Jerusalem belägna och från västra staden avskurna stora Hadassah-sjukhuset fortfarande kunde hållas i gång. Transporter av förnödenheter, avlöst och avlösande personal och patienter fick gå i konvojer genom arabiska byar.

Den 14 april 1948, fem dagar efter massakern i Deir Yassin, kom en sådan konvoj in i ett arabiskt bakhåll i byn Sheikh Jarrah. Konvojen bestod av två ambulanser, tre fyllda bussar och tre lastbilar med livsmedel och andra förnödenheter. Patienter, läkare, sjuksköterskor och annan personal – 77 människor – sköts eller brändes levande till döds. Brittisk militär som fanns alldeles i närheten lät bli att ingripa. Senare undersökningar har visat att attacken hade planerats långt före Deir Yassin, men den utgavs för att vara en hämnd för denna. Den judiska sidan tonade dock ner denna ogärning för att inte vålla samma panik bland den judiska befolkningen, som den arabiska propagandan om Deir Yassin hade vållat hos araberna och som bidrog till deras massflykt.


|



---

26. Flyktingläger

Sedan 1948 lever många av de arabiska flyktingarna fortfarande i flyktingläger i kringliggande arabstater, liksom på Gazaremsan och Västbanken. Arabstaterna har inte varit intresserade av att erbjuda flyktingarna medborgarskap med rättigheter som övriga invånare. Syftet med att upprätthålla flyktingstatusen och låta människorna leva i flyktinglägren utan att tillåta förbättring av deras levnadsstandard har varit för att misären skall kunna användas som ett politiskt redskap i kampen mot Israel och för att påvisa behovet av en palestinsk stat.

Om flyktingarna inte längre vore flyktingar skulle ett problem vara borta och frågan om återvändande till Palestina försvinna från den politiska dagordningen. Detta vill inte arabvärlden, inklusive PLO och den palestinska myndigheten.


|



---

27. Rätten att återvända - FN:s resolution 194

När det visade sig hur många araber som flytt från krigsskådeplatsen i Israel och då en lösning på konflikten såg ut att ligga långt bort i tiden, ansåg Förenta Nationerna att ett särskilt organ skulle upprättas för att hjälpa de palestinska flyktingarna. UNRWA, som står för United Nations Relief and Works Agency, etablerades 1948 genom en resolution som FN:s generalförsamling antog den 11 december 1948; resolution 194(III) . Under resolutionens punkt 11 säger generalförsamlingen:

Resolves that the refugees wishing to return to their homes and live at peace with their neighbours should be permitted to do so at the earliest practicable date, and that compensation should be paid for the property of those choosing not to return and for loss of or damage to property which, under principles of international law or in equity, should be made good by the Governments or authorities responsible;

Instructs the Conciliation Commission to facilitate the repatriation, resettlement and economic and social rehabilitation of the refugees and the payment of compensation, and to maintain close relations with the Director of the United Nations Relief for Palestine Refugees and, through him, with the appropriate organs and agencies of the United Nations.

Sedan 1948 har flyktinglägren hållits intakta, dvs även under tiden som Västbanken och Gazaremsan stod under Jordaniens respektive Egyptens kontroll underlät man att förbättra flyktinglägrens standard och ge människorna där en dräglig tillvaro. Ett av arabstaternas argument för att göra detta är för att man inte vill permanenta situationen, eftersom de kräver en rätt för flyktingarna att återvända till de platser från vilka de flydde 1948. Idag, drygt 50 år senare, finns dock få flyktingar kvar i livet av de som själva flydde. Arabstaterna gör dock gällande, liksom palestinierna själva, att denna rätt att återvända går i arv. Det betyder att de som är födda i flyktinglägren hävdas ha en rätt att återvända till platser som är belägna i Israel och till hus som i de flesta fall inte längre finns kvar.

Israel medger att flyktingarna kan få ekonomisk kompensation för sina materiella förluster, men framhåller samtidigt att detta är en fråga som PLO och Israel skall lösa inom ramen för fredsprocessen.

Israel anser å sin sida att de judar som har tvingats ut ur arabstaterna och därför tvingats lämna hus och hem bakom sig också skall få kompensation för sina förluster. Någon resolution i detta ärende har emellertid FN inte antagit.

De araber som inte flydde eller fördrevs från Israelkontrollerat område stannade kvar i Israel och fick israeliskt medborgarskap med alla rättigheter och skyldigheter som det innebär att vara medborgare i en stat. Men de saknar en skyldighet, nämligen att göra värnplikt i Israel. Enligt den israeliska självständighetsförklaringen har varje invånare lika rättigheter, oavsett religiös tillhörighet och etniskt ursprung. Den nya judiska staten slog fast att den skall:

tillförsäkra alla sina invånare, oberoende av religion, ras, eller kön absolut jämlikhet med hänseende till sociala och politiska rättigheter,

garantera full samvets- och religionsfrihet samt frihet ifråga om språk, utbildning och kultur,

skydda alla religioners heliga platser och vara trogen principerna i Förenta Nationernas stadgar

De araber som inte hörsammat de fientliga arabiska staternas uppmaningar att fly under kriget var 156 000 vid krigsslutet 1949. Därutöver återvände ungefär 35 500 till sina hem omedelbart efter kriget. Vissa återvände lagligt inom ramarna för familjeåterföreningsprogrammet. Andra återvände illegalt, men godkändes retroaktivt som israeliska medborgare som en gest av goodwill från de israeliska myndigheterna.


|



---

Kartor

  • brittiska mandatet
  • avstyckat
  • peels delningsplan
  • delningsplan
  • Vapenstilleståndslinjer 1949-1967

Dokument

  • "Judestaten" av Theodor Herzl:
    På engelska [pdf], [html]
    På tyska [html]
  • Balfourdeklarationen 1917: Foto | Text
  • Villkoren för det brittiska palestinamandatet: [pdf]
  • Jewish Agency accepterar FN:s delningsplan: [pdf]
  • Självständighetsförklaringen: Foto | Text

Länktips