HISTORIA cd

01. Dreyfusaffären, ett avgörande moment

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Det som väckte den judiska nationalismen i Östeuropa och Ryssland var den våg av förföljelse och förtryck som inleddes med påskpogromerna 1881. År 1894 fick denna händelse sin motsvarighet i Västeuropa; Alfred Dreyfus, kapten i franska generalstaben och jude, arresterades för spioneri. Han var offer för en konspiration. Spionanklagelsen var falsk men det dröjde till 1897 innan detta avslöjades. Under tiden dömdes Dreyfus för förräderi och i Frankrike sattes en kampanj med tydliga antisemitiska övertoner igång.

degradering
Grunden var redan lagd i tidskrifter och antisemitiska organisationer som rekryterade sina medlemmar ur kyrkan, militären och andra delar av överheten. Trots att Dreyfus hade en växande skara försvarare, den mest kände var författaren Emile Zola, som ifrågasatte anklagelsen, kände inte bara den franska judenheten utan judarna i hela Västeuropa sin trygghet hotad. Det var i Frankrike som befrielsen, emancipationen, av judarna hade börjat och Frankrike hade blivit en förebild för alla länder som kom efter. Tragedin i Dreyfusaffären var att utvecklingen mot större frihet och öppenhet för judarna som likvärdiga medborgare inte längre var självklar. Dreyfusaffären blev ett bakslag som skulle följas av andra. Många drog slutsatsen att antisemitismen var något man aldrig skulle bli av med, oavsett hur mycket folken än närmade sig varandra.

En av dem som bevittnade Dreyfus degradering på Militärhögskolans gård på Marsfältet i Paris i i januari 1895 var Theodor Herzl. Han var där i egenskap av korrespondent för Neue Freie Presse i Wien. Samma kväll rapporterade han hem om händelserna. I tidningen beskrev han hur folkmassan hånat Dreyfus som förrädare, som Judas, och att Dreyfus ropat tillbaka att han var oskyldig (i mer privata anteckningar uppger Herzl att åskådarna skrikit Död åt judarna). Utan att kunna peka på något sakskäl blev Herzl övertygad om Dreyfus oskuld.


|



---

02. Theodor Herzl och Judestaten

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

der Judenstaat - Judestaten

Judestaten (der Judenstaat),
publicerad 1896
Processen mot Alfred Dreyfus och degraderingen i början på 1895 kastar in Theodor Herzl i en kreativ men förvirrad period. Herzl har upplevt antisemitism förut men det var i Österrike. Där gick han ur en studentförening för att den anordnat en Wagnerkväll som urartade till en antisemitisk demonstration. När han kom till Paris räknade han med att slippa antijudiska påhopp men fann att antisemitismen var på uppgång. Han tyckte att han förstått sanningen om judarnas ställning i världen. Han ägnade all sin energi frågan om det judiska folkets framtid och övervägde till en början flera olika projekt för att öppna världens ögon för judarnas situation. Intrycket att antisemitism var ett evigt problem som man bara kunde lösa med radikala åtgärder från judarnas sida förstärktes under våren 1895 genom att antisemiterna gick kraftigt fram i Wiens kommunalval. För första gången sedan barndomen går Herzl till en gudstjänst. Han sökte olika uttrycksmedel för sina sionistiska impulser. Han vände sig först till judiska finansfurstar – främst baron Maurice de Hirsch som finansierade judiska koloniseringsprojekt i Nord- och Sydamerika – för att få stöd för sina idéer. I ett utförligt brev från sommaren 1895 finns ett utkast till den text som skulle komma att ges ut med titeln Judestaten. I början av 1896 publicerades boken som slog ner som en bomb i den judiska världen.

Boken är indelad i korta handfasta kapitel. I ett förord förekommer han sina kritiker genom att förklara varför boken inte är en utopi. Det finns nämligen, menar han, ett verkligt och akut problem som söker sin lösning: judarnas situation. Visserligen pågår det försök att lösa detta genom koloniseringsprojekt. Men de är inget annat än ångan i en kastrull med kokande vatten; de får locket att röra sig men inte mycket mer. Vad Herzl ville göra var, med hans egen bild, att frigöra den desperata energi som döljer sig i kitteln. Energi som kan driva en motor och transportera människor och gods. Till skillnad från den tidens utopiska romaner fanns det levande människor som ingenting hade att förlora på att pröva den radikala lösning som Herzl förespråkade.

Bokens utgångspunkt är antisemitismen, som är på frammarsch till följd av emancipationen. Antisemitism finns i alla länder, både i Väst- och Östeuropa. Lika rättigheter inför lagen är en illusion. Judarna var utestängda från ämbetsverken i Centraleuropa och i näringslivet pågick ständiga bojkotter. Han vände sig direkt till läsaren: Är det inte sant att den judiska medelklassen är allvarligt hotad? Är det inte sant att mobbens hysteri vänds mot våra förmögna? Är det inte sant att våra fattiga lider svårare än någon annan arbetarklass?

Herzl ansåg inte att assimilation var en väg ut ur krisen, eftersom judarna då skulle svika sitt historiska arv. Dessutom skulle inte omgivningen tillåta att judarna integrerades och blev en del av majoriteten. Istället förespråkar Herzl att judarna skall få suveränitet över en del av jordklotet för att förverkliga sina rättmätiga nationella krav. Han föreslog bildandet av två myndigheter som skulle genomföra planen; Föreningen för judar och Det judiska bolaget. Den förstnämnda skulle lägga fram en plan för att organisera utvandringen. Den senare skulle sälja judarnas efterlämnade egendom utan att försäljningen gav negativa effekter för hemlandets ekonomi. Det judiska bolagets resurser skulle också användas för att bygga upp det ekonomiska livet i det nya landet. Herzl var liberal åt det konservativa hållet i sin allmänpolitiska inställning, men ville trots det se någon form av gemensamt ägande i det nya landet. Samtidigt som den judiska staten var ett överlevnadsprojekt var det också en chans att bygga någonting helt nytt. Då skulle alla starta på lika villkor. I den judiska staten skulle det inte finnas några klasskillnader.

I Herzls vision reste först de som har det svårast i de länder där de bodde. Herzl såg en modern industristat framför sig. Han såg en nation med hög utbildningsnivå som till ömsesidig nytta bedriver handel och utbyte med sina grannar. Han avvisade tidigare kolonisationsprojekt eftersom de avsåg små judiska öar inom ett icke-judiskt land. Förr eller senare skulle detta leda till konflikter med de regeringar som upplåtit land åt judarna. Istället ville han att stormakterna kom överens om att avsätta ett område där judarna kunde få oberoende.
Både Palestina och Argentina nämns som lämpliga områden för judiskt självbestämmande. Av historiska skäl förespråkade Herzl det förstnämnda alternativet men var också öppen för andra förslag bland stormakternas kolonier. Ofta har det sagts att Herzl var rätt likgiltig inför valet av plats men det förefaller ändå klart att om han hade ett val där Palestina ingick bland flera alternativ så hade han valt Palestina.


|



---

03. Första sionistkongressen - grunden läggs för rörelsen

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Det starka gensvaret från de östeuropeiska och ryska judarna på Judestaten överraskade Theodor Herzl. Han hade de västeuropeiska läsarna och de icke-judiska makthavarna för ögonen när han skrev sin bok. Men både i de judiska församlingarna och i den storpolitik som han ville påverka med sin diplomati avfärdades han som utopist och romantiker utan förankring i verkligheten.

Däremot slöt de fattiga judarna i Polen, Ryssland, Konstantinopel och Londons East End upp bakom honom. När han besökte Konstantinopel och Vilna bar de honom på sina armar från järnvägsstationen. Sommaren 1896 insåg han att han är på väg att bli en folkledare och han accepterade den nya rollen. Det finns bara ett svar i denna situation; låt oss omedelbart organisera massorna, sade han till en av sina anhängare. Med kongressen ville Herzl visa världen vad sionismen är och vad den eftersträvar. Jämte representanter för den judiska massan i Öst ville han fortfarande få med sig framstående västjudar. Men till skillnad från sitt förra misslyckade försök sökte han inte deras pengar denna gång utan deras personliga närvaro. Han vände sig till dem som trots allt tagit emot honom med viss sympati. Herzl arbetade dag och natt för att få representanter för Europas judar att ställa upp. Men motståndet mot kongressen var starkt. Herzl tvingades flytta kongressen från München till Basel efter protester från den judiska församlingen i staden. I juli 1897 tog det tyska rabbinatets verkställande utskott offentligt avstånd från sionismen. I deras uttalande fördömdes de sionistiska planerna på en judisk stat som stridande mot den heliga skriften. De s.k. protestrabbinerna drog en skarp gräns mellan de småskaliga försöken att hjälpa judar att bosätta sig i det heliga landet och den politiska sionism som Herzl gick i spetsen för. Den småskaliga koloniseringen var förenlig med lojalitet gentemot de länder där judarna levde och som de enligt judendomen var skyldiga att tjäna med yttersta hängivenhet. Rabbinerna ansåg att alla som såg till judendomens bästa borde hålla sig borta både från kongressen och sionismen.

Bland sionismens kritiker såg man kongressen som en politisk handling av betydligt större betydelse än Herzls bok. Kongressen syftade ju till att bli ett gränsöverskridande forum som skapade en gemenskap mellan judar från olika länder, med olika bakgrund och med olika uppfattningar. Men striden mellan olika judiska uppfattningar bidrog också till att vända opinionen. Många drog sig för att delta i kongressen medan debatten hos många andra väckte intresse och nyfikenhet. Den första sionistkongressen var en stor händelse i sig.

Till den 27 augusti 1897 fick Herzl 200-250 delegater att infinna sig till den första sionistkongressen i Basel. Merparten av delegaterna var representanter för den bildade medelklassen med en modern, liberal syn, både på religion och politik. Men där fanns också enstaka ortodoxa, en del socialister och en handfull rabbiner – i huvudsak kom de församlade från Ryssland och Östeuropa. Flera ledande judiska intellektuella som ställt sig i spetsen efter 1881 fanns också bland deltagarna. Utöver delegaterna som kommit från 24 stater och territorier, hade en publik på omkring tusen personer infunnit sig. Världspressen var representerad, den schweiziska regeringen och kantonen i Basel hade sänt representanter till öppningssammanträdet …för första gången sedan Jerusalems förstöring hade representanter för den kringspridda judenheten återfunnit varandra för att gemensamt inför hela världen överlägga om judenhetens framtida öde, skrev Marcus Ehrenpreis i sina minnen från den första kongressen. (Marcus Ehrenpreis var överrabbin i Bulgarien, sedermera i Stockholms Judiska Församling).

Herzls tal vid kongressen tog vid där hans bok hade slutat. Han konstaterade att sionismen redan lyckats med något enastående; att ena ultramoderna och ultrakonservativa judar, någon som ingen hade trott var möjligt. Enigheten i sig är ännu ett bevis på att judarna är ett folk, menade han. Herzl betonade också att kongressen och den organisation som nu höll på att byggas strävade efter en internationell diskussion, inte ett internationellt förbund för intriger, hemlighetsmakeri och tvivelaktiga aktiviteter.

Herzl pekade även på de europeiska stormakternas intresse att lösa den judiska frågan. Med viss försiktighet hämtade han exempel från Ryssland, av hänsyn till de ryska delegaterna som krävt att tsaren inte skall kritiseras. Hur de än gör gör de fel, sade han diplomatiskt om de ryska myndigheterna. De får folket emot sig om de ställer sig på de ryska judarnas sida, och de drabbas av ekonomiska bakslag om de går emot judarna. Om judarna däremot får politiskt stöd för förslaget att lämna Ryssland så slipper Ryssland detta dilemma. Sionismen är helt enkelt en fredsmäklare, sade han utan ironi.


|



---

04. En öppen kongress

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Det nya med kongressen var att den icke-judiska världen bjudits in för att lyssna på debatterna mellan judar om judarnas framtid. Inför mötet var oron stor för att de olika regeringarna skulle ta illa vid sig av den öppna debatt som fördes, och i sitt tal visar Herzl att han är väl medveten om detta. De europeiska nationerna och deras regeringar har ögonen på oss, förklarade han för deltagarna vid ett av kongressens förberedande möten. Ryssland bedrev en officiell antisemitisk politik och Herzl valde att beskriva den i neutrala, värderingsfria ordalag. I Tyskland och Österrike-Ungern växte antisemitismen, liksom i Frankrike, men regeringarnas passivitet inför denna hets berördes inte i Herzls anförande. På samma gång som han ville göra sionismen till en allmänpolitisk fråga, ansåg han att judarnas situation skulle lösas av judarna själva och att regeringarna hade inget ansvar för deras lidande.

I ljuset av Herzls försiktighet håller hans nära vän och medarbetare Max Nordau, ett känt namn i den europeiska litteraturen vid denna tid, ett mer uppriktigt anförande. Ämnet för hans tal, som blivit minst lika ryktbart som Herzls inledningsanförande, var just judarnas situation i Väst- och Östeuropa. Han beskrev hur man sett Väst som ett föredöme när man krävt att orättvisa lagar skall hävas. Om bara judarna blev rättvist behandlade av myndigheterna skulle deras lidande vara över. Men det finns en inbyggd paradox i den västeuropeiska emancipationen. Lagarna hade liberaliserats, men det hade inte känslorna. Nordau erinrade om att fransmännen gav världen det metriska systemet. Samma logiska tänkande ledde till att de franska judarna befriades från gettot; alla människor är födda med samma rättigheter och skyldigheter, och eftersom judarna är människor, måste de alltså ha dessa friheter. Visst hade judarna rätt att rösta och att röra sig fritt, men så snart de närmade sig de privata sammanslutningarna möttes de alltid av samma besked: Judar äga ej tillträde. Endast England var vid denna tid undantaget från försöken att utestänga judarna, ansåg Nordau.


Deltagarkort, första kongressen 1897

Nordau beskrev hur judarna i Väst trycktes ner av omgivningen, hur de tog till sig antisemiternas argument och hur de led av sitt självförakt. Det är denna kongress stora uppgift, sade han, att göra någonting åt judarnas misär, antingen den är fysisk och legaliserad som i Öst eller andlig som i Väst. Det är dags för judarna att ta sitt öde i egna händer. De måste välja en egen väg.

Kongressen pågick i tre dagar. Delegaterna tog ställning till bildandet av en gemensam organisation med medlemskap, representativ demokrati på kongresserna och stor variation i den lokala, nationella organisationen av sionistiska föreningar. Dessutom utsågs en verkställande kommitté, som huvudsakligen bestod av sionister från Wien. Den fick ansvar för organisationen mellan kongresserna.


|



---

05. Baselprogrammet

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Kongressen antog slutligen det sk Baselprogrammet som sammanfattade sionismens mål. Den inledande meningen vållade mycket debatt. Till slut enades man dock om formuleringen Sionismen strävar efter att skapa ett politiskt och rättsligt tryggat hem för det judiska folket i Palestina. Konflikten rörde valet av ordet hem, där de radikala under Leo Motzkin ville att det klart och tydligt skulle stå att man ville etablera ett judiskt nationalhem. Motståndarna å andra sidan föreslog det mildare begreppet hem. Herzl själv löste konflikten genom att föreslå tillägget att det skulle ha en legal status och politiskt erkännande. Därefter beskrevs hur man skulle nå det höga målet;

i) invandring till Palestina skulle organiseras,
ii) judarna i diasporan skulle organiseras i sionistiska föreningar,
iii) den nationella känslan hos judarna skulle stärkas, och
iv) man skulle försöka påverka olika regeringar genom diplomati.

För Herzl var den sista punkten den väsentliga. Hans personlighet hade samma imponerande effekt på icke-judiska statsmän som på de fattiga judarna vars talesman han uppfattade sig som. Under de följande åren skulle en outtröttlig diplomatisk kampanj föra honom mellan hoven och regeringskanslierna i Europa och Mellanöstern.

Faktum är att det i Baselprogrammet fanns något för sionismens alla olika grenar. Under de kommande kongresserna handlade debatterna ofta om avvägningen mellan den praktiska organisationen och satsningen på kultur och förnyelse av den judiska kulturen. Kultursionisterna prioriterade programmets tredje punkt. Ehrenpreis hade uppdraget att tala om den judiska kulturens betydelse på den första kongressen. Redan vid mötet i Basel föreslogs bildandet av ett judiskt universitet i Palestina, det som 1925 blev Hebreiska Universitetet i Jerusalem. Genom ett brett upplagt program som omfattade många olika sorters verksamheter som alla syftade till att stärka den judiska samhörighetskänslan lyckades sionisterna hålla ihop rörelsen under det första svåra skedet. På kongressen varnade man gång på för att den politiska sionismen skulle gå samma öde till mötes som sina föregångare. Den smittande entusiasmen skulle följas av besvikelser och upplösning. Men den sionistiska organisationen krävde inte att alla skulle sträva mot exakt samma mål. Den var snarare en koalition mellan olika sionistiska inriktningar. Trots många svåra inre konflikter och hot om sprickor rakt igenom rörelsen så höll den breda koalitionen.

Rörelsen var tvungen att sträva mot sitt mål på två olika plan, genom två olika strategier. Dels fanns den offentliga, utåtriktade debatten där man var tvungen att ta hänsyn till det politiskt gångbara på bekostnad av det man uppriktigt ville uppnå. Konflikten kring om man skulle skriva hem eller nationellt hem, visade detta. Den andra debatten fördes i en mer sluten miljö där man uppriktigt formulerade och diskuterade sina mål. Efter hemkomsten från kongressen skriver Herzl i sin dagbok att han skulle akta sig för att offentliggöra Baselkongressens resultat. Där grundade han den judiska staten. Om jag sade detta högt skulle alla skratta ut mig. Ofta har hans försiktighet tolkats som ett uttryck för att han inte ville bli utpekad som orealistisk drömmare, som faktiskt trodde att judarna skall få en egen stat. Men Herzls anteckning har snarare att göra med de två olika nivåer som den sionistiska politiken måste bedrivas på. Dels de utåtriktade utspelen och förhandlingarna, som vi redan sett så många exempel på (Herzl som inte ville stöta sig med de kristna, som skenbart visar förståelse för antisemiterna och vill hjälpa de antijudiska regeringarna att bli av med sitt judiska problem etc). Dels en nivå där man till varje pris och med varje medel strävar efter att judarnas utsatthet måste upphöra genom att de får en egen stat.

Det sionistiska programmet antogs av den första sionistiska kongressen i Basel, 27 augusti 1897:

Syftet med sionismen är att skapa ett hem för det judiska folket i Palestina garanterat i allmän lag.

I syfte att verka för detta mål beslutar kongressen att vidta följande åtgärder:

Systematiskt underlättande av bosättning i Palestina för judiska jordbrukare, hantverkare och yrkesmän.

Organisering och anslutning av hela judenheten i lokala och allmänna institutioner i enlighet med lokala lagar.

Stärkandet av den judiska känslan och nationella medvetenheten.

Förberedelser för att ta fram en sådan regering som är nödvändig för att nå målet med sionismen.


|



---

06. Våg av pogromer i Ryssland

(reviderat utdrag ur Sionismen – fullbordan och förnyelse av Anders Carlberg, Hillelförlaget, Stockholm 1997):

Våren 1903 bröt nya pogromer ut i Ryssland. I Kishinev anföll mobben den judiska församlingen vid Pesach, den judiska påsken. Under en tid hade ryktet cirkulerat om att ett kristet barn mördats för att barnets blod skulle användas i Pesachfirandet. Upploppen satte igång en våg av våldsamma förföljelser som pågick under flera år och som lämnade enorm förödelse bakom sig. Under de första fyra åren dödades omkring tusen människor i pogromer som pågick i 60 städer och 600 byar. Den judiska världen skakades av händelserna. Sju miljoner rättslösa människor, skriver Herzl i sin dagbok. De får ej försvara sig…En fruktansvärd panik har bemäktigat sig Rysslands judar. Den närmaste följden blir en ny emigrationsrusning.

År 1907 beslutar kongressen att den praktiska sionismen i Palestina skall bedrivas genom inköp av jord som skulle ägas av rörelsen. Rörelsen öppnade ett kontor i Palestina och den tyske sionisten Artur Ruppin reste ner för att som jurist och administratör bygga upp den ekonomiska basen. 1909 grundades Palestine Development Company som fram till 1948 köpte upp jord vilken sedermera tillföll den nya staten.

1905

Det var främst judiska barn som 1905
föll offer för progromen i då ryska
Yekaterinoslav. Platsen heter numera
Dnipropetrovsk och ligger i Ukraina.

Mellan 1904 och första världskrigets utbrott 1914 utvandrar 30 000 judar från Östeuropa och Ryssland till den judiska bosättningen i Palestina. Fram till staten Israels bildande går den under namnet Jishuv. Denna andra alija – stora judiska invandringsvåg till Jishuv – är den hittills största och det judiska invånarantalet i Palestina uppgick omkring 1910 till omkring 100 000, ungefär en femtedel av den arabiska befolkningen vid samma tid. I Jerusalem levde 40 000 judar och utgjorde två tredjedelar av befolkningen i staden. År 1909 startas den första kibbutzen, Degania, och samma år grundas Tel Aviv (Vårens kulle) som den första judiska staden i Jishuv.


|



---

07. Mellanöstern delas upp

Under 400 år kontrollerades Mellanöstern av turkarna, eller ottomanerna som de då kallades. Hela regionen ingick mellan 1517-1917 i det ottomanska riket. När första världskriget bröt ut 1914 förlorade turkarna de arabiska provinserna till de europeiska erövrarna. Vartefter kriget pågick blev Mellanöstern en viktig scen för olika militära operationer. Omedelbart efter att kriget hade brutit ut ställdes Egypten, som under 32 år av brittisk ockupation inte hade haft någon formell status, under brittiskt beskydd inom ramen för det brittiska imperiet. Längre österut invaderade britternas indiska trupper södra Irak och gick i mars 1917 in i Bagdad. Turkarna stod emot och höll till de sista månaderna av kriget Syrien och Palestina kvar under sin kontroll.

Första världskrigets betydelse för Mellanöstern minskade inte bara för att det ottomanska riket upphörde att existera. De allierades uppdelning av regionen mellan sig visade sig bli lika betydelsefull för hur nya anspråk på territorium senare rests. Det är bland annat dessa uppgörelser som vi idag ser konsekvenserna av i form av konflikter.


|



---

08. Korrespondensen McMahon-Hussein

Mellan mars 1915 och maj 1916 förhandlade britterna med guvernören av Hijaz, Sharif Hussein av Mecka. Resultatet av denna brevväxling, vilken är mer känd som McMahon-Hussein-korrespondensen (McMahon var britternas höga sändebud i Egypten), blev att i gengäld för Husseins samarbete mot ottomanerna lovades han arabisk självständighet, även om det var i vaga ordalag som löftet gavs:

The two districts of Mersina and Alexandretta [båda ingår nu i Turkiet] and portions of Syria lying to the west of Damascus, Homs, Hama and Aleppo, cannot be said to be purely Arab, and should be excluded from the limits demanded…As for these regions lying within those frontiers where Great Britain is free to act without detriment to the interests of her ally France…Great Britain is prepared to recognise and support the independence of the Arabs.

I juni 1916 iscensatte Hussein och hans söner den arabiska revolten som kulminerade i september 1918. I en gemensam insats med araberna kunde fransmännen erövra Damaskus från turkarna.


|



---

09. Överenskommelsen Sykes-Picot

General Allenby Enters Jerusalem, 1917
Under ungefär samma period ingår Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Italien en serie överenskommelser, vilka brukar kallas Sykes-Picot-överenskommelsen. Man kom då överens om, att om de allierade skulle vinna den arabiska delen av det ottomanska riket så skulle området delas mellan Storbritannien och Frankrike. Palestina skulle ställas under internationell kontroll, medan Ryssland skulle få Istanbul, kanalerna, delar av Armenien, samt Kurdistan. Italien skulle få delar av sydvästra Turkiet plus några öar. Frankrike skulle få inflytandet över Syrien och Libanon, medan Storbritannien skulle få det avgörande inflytandet i Irak och kontrollen över hamnarna i Akko och Haifa.

Det är tydligt att erbjudandet till Hussein i McMahon-Hussein-korrespondensen strider mot Sykes-Picot-överenskommelsen. I den ena utlovas självständighet och i den andra talas det om en form av kolonialstyre.

Frågan komplicerades ytterligare i samband med att Storbritannien dessutom lovade att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina genom Balfourdeklarationen.


|



---

10. Balfourdeklarationen 1917

Den brittiske utrikesministern James Balfour uttryckte löftet att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina genom ett brev från den 2 november 1917 ställt till Lord Lionel Walter Rothschild. Rothschild fick i uppdrag att förmedla löftet till den sionistiska federationen:

Foreign Office

2 November 1917

Dear Lord Rothschild,

I have much pleasure in conveying to you, on behalf of His Majesty’s Government, the following declaration of sympathy with the Jewish Zionist Aspirations which have been submitted to, and approved by, the Cabinet:

“His Majesty’s Government view with favour the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people, and will use their best endeavours to facilitate the achievement of this object, it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine, or the rights and political status enjoyed by Jews in any other country.”

I should be grateful if you would bring this declaration to the knowledge of the Zionist Federation.

Yours Sincerely,

Arthur James Balfour

Det första världskriget slutade alltså 1918 med att nästan hela det tidigare ottomanska riket hamnade under de allierades kontroll, till största delen under Storbritanniens styre.

Som ett resultat av fredskonferenser och amerikanska påtryckningar blev de erövrade områdena mandatområden, istället för kolonier såsom hela den afrikanska kontinenten långt tidigare hade blivit. Syftet med mandatområdena var att de i takt med de olika folkens mognadsgrad att styra sig själva slutligen skulle få utökat självstyre eller bli självständiga stater enligt artikel 22 av Nationernas Förbunds stadga:

Certain communities formerly belonging to the Turkish Empire have reached a stage of their development where their existence as independent nations can be provisionally recognised subject to the rendering of administrative advice and assistance by a mandatory, until such time as they are able to stand alone.

Balfourdeklarationen
Motsvarande text upprepades sedan i Förenta Nationernas stadga 1945 i artikel 73(b).

Storbritannien tog alltså över Irak, Palestina (varav en del sedan avstyckades och blev ett separat mandatområde, Transjordanien). Frankrike tog Syrien (som också styckades av; den västra delen bildade Libanon).

Områdena var i allt väsentligt kolonier, utom till namnet. Allt som i det skedet blev kvar av löftena om arabisk självständighet var det kortlivade kungadömet Hijaz, vilket 1925 blev en del av Saudiarabien.


|



---

11. Mellankrigstid

Mellan det första och det andra världskriget var de nya politiska realiteterna i Mellanöstern omtvistade. Mandatstyrena lyckades inte göra sig populära hos de lokala befolkningarna, särskilt inte i Syrien och Palestina. Britterna blev tvungna att lämna Irak 1932, men Irak blev trots det inte självständigt förrän 1958.

I Palestina ökade motsättningarna också mellan de lokala befolkningsgrupperna, dvs mellan judar och araber.

I Syrien välkomnades fransmännen av maroniterna och av andra katolska grupper, men inte av andra som motsatte sig avstyckningen av Syrien i två delar; en del av Syrien gjordes nämligen till Libanon. Efter många och långa förhandlingar med Frankrike blev Syrien slutligen självständigt 1946.

Egypten ställdes aldrig under något mandat, utan var istället ett brittiskt protektorat. 1922 medgav britterna att en begränsad form av egyptisk självständighet infördes, men valde samtidigt att behålla kontrollen på fyra viktiga områden;

1) kommunikationssäkerheten inom det brittiska imperiet
2) försvaret
3) skyddandet av minoritetsintressen och utländska intressen, samt
4) frågor som hade med Sudan att göra.

Även efter Nassers maktövertagande i Egypten 1952 hade britterna kvar sin militära närvaro där.


|



---

12. Palestina

I januari 1918 erövrade britterna Palestina, vilket alltså var efter den tidpunkt som området hade lovats till det judiska folket genom Balfourdeklarationen den 2 november 1917. I Palestina ingick då vad som idag är västra Irak, Jordanien, Västbanken, Israel och Gazaremsan. Palestina befolkades av palestinier som på den tiden var ett slags medborgarskap för alla områdets invånare. Oavsett om man var jude, muslim, arab eller kristen så kallades man alltså palestinier.

Faktum är att den arabiska befolkningen i Palestina helst inte kallade sig palestinier, eftersom begreppet associerades till den judiska befolkningen. Den arabiska befolkningen föredrog att benämnas araber, eftersom det ansågs vara finare att vara arab än att vara palestinier.

Efter Israels självständighet 1948 fick begreppet palestinier en helt annan innebörd. Det kopplades då ihop med att araberna inte erkände Israels existens i Palestina.

I samband med freden i Versaille 1919 bestämdes det att Palestina skulle ställas under brittiskt mandat med överinseende av Nationernas Förbund (FN:s föregångare). Mellanöstern delades under första världskriget upp mellan i huvudsak britter och fransmän.

Britterna hade lovat judarna ett nationalhem i Palestina. Men de hade också lovat den hashemitiska kungafamiljen i Saudiarabien att få ett område att regera över. Som en följd av dessa båda löften delades Palestina upp 1921 och ställdes under två separata mandat. Området öster om Jordanfloden, blev Transjordanien. Där fick den hashemitiska kungafamiljen inrätta sitt styre. Transjordanien kontrollerades emellertid fortfarande av britterna genom mandatet fram till 1946 då Transjordanien blev en självständig stat.

Karta över mandatområdena

På området väster om Jordan-floden behöll man namnet Palestina och tanken var att allt detta skulle bli det judiska nationalhemmet som britterna utlovat i Balfourdeklarationen.

Denna avsikt framgick av villkoren för det brittiska mandatet över Palestina som också bekräftades av Nationernas Förbunds Råd den 24 juli 1922. I mandatets inledning står bland annat:

…Whereas the Principal Allied Powers have also agreed that the Mandatory should be responsible for putting into effect the declaration originally made on November 2nd, 1917, by the Government of His Britannic Majesty, and adopted by the said Powers, in favour of the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people….

Och i mandatets artikel 2 står:

The Mandatory shall be responsible for placing the country under such political, administrative and economic conditions as will secure the establishment of the Jewish national home, as laid down in the preamble, and the development of self-governing institutions, and also for safeguarding the civil and religious right of all the inhabitants of Palestine, irrespective of race and religion.

Brittiska mandatet för Palestina

Alla arabvärldens ledare motsatte sig dock idén om att en judisk stat, eller judiskt nationalhem, skulle upprättas i Palestina, eftersom de ansåg att hela Mellanöstern tillhörde araberna. Därför, ansåg de, skulle området också styras av araber. Dessa idéer handlar den sk panarabismen om. Britterna försökte tillmötesgå de båda parterna genom att föreslå en kompromiss som innebar att Palestina skulle delas ytterligare en gång. Men alla förslag om delning som innebar att en judisk stat, eller ett judiskt nationalhem, skulle upprättas i Palestina förkastades av araberna.

Redan 1919 hade dock Emir Feisal av Hijaz (vilken var den som britterna givit Transjordanien till) och Chaim Weizmann från Sionistiska Federationen skrivit under ett gemensamt avtal som i artikel IV sade att judisk invandring till Palestina skulle uppmuntras i stor skala:

“All necessary measures shall be taken to encourage and stimulate immigration of Jews into Palestine on a large scale, and as quickly as possible to settle Jewish immigrants upon the land through closer settlement and intensive cultivation of the soil….”

Detta avtal gavs dock föga betydelse då andra världskriget brutit ut och antisemitismen i Europa kulminerat genom Förintelsen.


|



---

13. Förintelsen och den judiska invandringen till Palestina

Frimärke som gavs ut 2003 till minne av Förintelsen.
Antisemitismen i Europa kulminerade genom Förintelsen under andra världskriget då 6 miljoner judar mördades i nazisternas koncentrationsläger. Sionismens grundval om nödvändigheten av att en judisk stat eller ett judiskt nationalhem etablerades fick en ny dimension i samband med Förintelsen.

Många av de judar som lyckades fly från Nazityskland och från de länder som nazisterna hade ockuperat fick inte asyl i flera av de länder som de flytt till. Flyktingbåtarna fick i flera fall nämligen inte tillstånd att ens lägga till vid asylländernas hamnar. Båtarna tvingades därför att vända tillbaka och flyktingarna hamnade slutligen ändå i nazisternas koncentrationsläger för att gasas ihjäl. Även flyktingbåtar med destination Palestina tvingades i flera fall att vända. Britterna hade vid denna tidpunkt infört begränsningar i det judiska flyktingmottagandet och den judiska invandringen till Palestina genom den sk vitboken 1939.

Vitboken kom som ett resultat av påtryckningar från araberna som tyckte att alltför många judar redan kommit till Palestina. Flera flyktingbåtar försökte ändå komma till Palestina bl a från turkiska hamnar under andra världskriget. Några båtar lyckades komma fram, andra förliste på vägen. Mellan 1946 och 1948 förde britterna tusentals överlevande från Europa, som försökte landstiga i Palestina, till interneringsläger på Cypern. Antalet uppgick till ca. 51 500. När staten Israel grundats, blev de frisläppta, kom till Israel och integrerades snabbt tillsammans med den stora invandringsvåg som då började anlända till landet.


|



---

14. Förslaget

När andra världskriget 1945 hade tagit slut, strömmade överlevande från Förintelsen in i Palestina för att söka sig ett nytt liv på en säkrare plats än vad Europa hade visat sig vara för judar.

På våren 1947 hade motsättningarna mellan judar och araber i Palestina blivit så stora och utsikterna för att komma överens om en delning av området syntes så små att britterna helt gav upp. De lämnade då över frågan till den nybildade världsorganisationen Förenta Nationerna. En kommitté UNSCOP – United Nations Special Committée on Palestine – tillsattes med uppdrag att ta fram ett delningsförslag som var så rättvist som möjligt och så genomförbart i praktiken som möjligt.

Förslaget innebar i stora drag, att en arabisk och en judisk stat skulle upprättas i den resterande delen av Palestina. Jerusalem skulle enligt förslaget ställas under internationell förvaltning. Meningen var då att araber och judar skulle leva sida vid sida med varandra under fredliga former. UNSCOP:s förslag presenterades för FN:s generalförsamling den 29 november 1947.

Det var under stor spänning som judarna i Palestina lyssnade till omröstningen i FN:s generalförsamling. En majoritet av FN:s medlemmar, 33 stater, röstade för förslaget. 13 av medlemsstaterna röstade mot förslaget, medan 10 stater lade ner sina röster. Därmed hade FN:s generalförsamling antagit resolution 181(II) som innehöll delningsplanen för Palestina.


|



---

15. Judiska synpunkter på delningsförslaget

Redan den 2 oktober 1947 hade Jewish Agency, som representerade den judiska befolkningen i Palestina, accepterat UNSCOP:s delningsplan. Den judiska befolkningen i Palestina var angelägen om att få upprätta en stat som skulle kunna bli den nödvändiga tillflyktsort för judar i förskingringen (diasporan) mot antisemitism som så länge orsakat lidande.

De judiska företrädarna var inte särskilt förtjusta över förslaget om att Jerusalem skulle ställas under internationell förvaltning, eftersom Jerusalem är judarnas genom tiderna heligaste stad. Men eftersom judarna vid denna tidpunkt inte hade så mycket att välja på krävde de inte att Balfourdeklarationen, eller ens det brittiska mandatets bokstav, skulle genomföras i sin helhet. Ett sådant krav hade inneburit att hela det område som är beläget väster om Jordan-floden skulle ingå i det judiska nationalhemmet, inklusive Jerusalem.

För att visa sin goda vilja accepterade Jewish Agency alltså FN:s delningsförslag och hoppades att den arabiska delen av befolkningen och dess företrädare i FN, Arabförbundet, skulle göra detsamma.


|



---

16. Arabiska synpunkter på delningsförslaget

Arabstaterna i FN, som också tillhör Arabförbundet och företrädde den arabiska befolkningen i Palestina under delningsförhandlingarna, röstade mot FN:s delningsförslag. Några av de arabiska företrädarna höll tal i generalförsamlingen efter det att delningsplanen hade antagits. Redan genom dessa tal kunde man förstå vad som skulle följa; de arabiska FN-delegaterna dödförklarade FN-stadgan, Förenta Nationernas grundpelare och rättsliga stomme. Bara två år tidigare hade FN upprättats som världens nya fredsorganisation efter Nationernas Förbunds kollaps i samband med krigsutbrottet 1939. De arabiska FN-delegaterna friskrev sig från ansvar för de följder som skulle komma som ett resultat av delningsplanens genomförande. I ordens anda var det emellertid dessa stater som förklarade krig mot den judiska staten, som ännu inte hade upprättats.

Så här sade några av Arabförbundets FN-delegater den 29 november 1947:

Saudiarabiens representant H.R.H Amir Faisal al Saud (översättning från arabiska):

We came to the General Assembly filled with hope that both the large and small nations would direct their efforts towards the elevation of moral standards. We came here filled with hope that all nations would unanimously respect and uphold human rights and justice, and that this Organization would be an instrument for establishing international peace and security. At the same time, we had hoped that it would afford a sound basis for mutual understanding among all peoples. But alas! Today’s resolution has dissipated our hopes. We have pledged ourselves before God and history to fulfil the Charter in good faith, thereby respecting human rights repelling aggression. However, today’s resolution has destroyed the Charter and all the covenants preceding it.

We have felt, like many others, the pressure exerted on various representatives of this Organization by some of the big Powers in order that the vote should be in favour of partition. For these reasons, the Government of Saudi Arabia registers, on this historic occasion, the fact that it does not consider itself bound by the resolution adopted today by the General Assembly. Furthermore, it reserves to itself the full right to act freely in whatever way it deems fit, in accordance with the principles of right and justice. My Government holds responsible those parties that hampered all means of co-operation and understanding.

Pakistans representant Mr. Ayub:

We much fear that the beneficence, if any, to which partition may lead will be small in comparison to the mischief which it might inaugurate. It totally lacks legal validity. We entertain no sense of grievance against those of our friends and fellow representatives who have been compelled, under heavy pressure, to change sides and to cast their votes in support of a proposal the justice and fairness of which do not commend themselves to them. Our feeling for them is one of sympathy that they should have been placed in a position of such embarrassment between their judgement and conscience, on the one side, and the pressure to which they and their Governments were being subjected, on the other.

Pakistan desires to wash its hands of all responsibility for the decision that has just now been taken. It will, therefore, take no part in the election of the United Nations Commission which will be set up to implement that decision.

Iraks representant Mr Jamali:

In San Francisco we had high hopes for the world. Today, those hopes are shattered. We always thought that, after all, humanity was a bulwark of peace and a bulwark of justice. Today, that faith is destroyed. We did our best during the last few weeks to expound the spirit and the letter of the Charter and apply it to Palestine. The fact that we failed to win your support is not the result of a lack of understanding and appreciation on the part of most of you. On the contrary, we understand very well that it was great pressure and great influence that worked itself through UNSCOP, through the Ad Hoc Committee and through the General Assembly to direct the matter in a course which led to this conclusion.

We believe that the decision which we have now taken is a very serious one. It is one that undermines peace, justice and democracy. In the name of my Government, I wish to state that it feels that this decision is anti-democratic, illegal, impractical and contrary to the Charter. It contradicts the spirit and letter of the Charter. Therefore, in name of my Government, I wish to put on record that Iraq does not recognize the validity of this decision, will reserve freedom of action towards its implementation, and holds those who were influential in passing it against the free conscience of mankind responsible for the consequences.

Syriens representant Amir Arslan (översättning från franska):

Even before the Assembly took this decision, I think that most of the delegations had suspected a dictatorial attitude. It is useless to speak about it a length, but as it is customary to allow those condemned to death to speak freely to their executioners, we shall address ourselves to ours.

Gentlemen, the Charter is dead. But it did not die a natural death; it was murdered, and you all know who is guilty.

My country will never recognize such a decision. It will never agree to be responsible for it. Let the consequences be on the heads of others, not on ours.

Yemens representant H.R.H Prince Seif El Islam Abdullah (översättning från arabiska):

The Yemen delegation has stated previously that the partition plan is contrary to justice and to the Charter of the United Nations. Therefore, the Government of Yemen does not consider itself bound by such a decision for it is contrary to the letter and spirit of the Charter. The Government of Yemen will reserve its freedom of action towards the implementation of this decision.

Glädjen som antagandet av FN:s delningsplan inneburit för den judiska befolkningen i Palestina blev kortlivad. Samma dag som delningsförslaget röstades igenom startade araberna i Palestina våldsamma upplopp; en bomb exploderade på gågatan Ben Yehuda i Jerusalem och arabiska krypskyttar sköt mot civila judiska förbipasserande.

Araberna slogs mot britterna och judarna. Judarna, som upprättat försvarsorganisationen Haganah (som betyder försvar på hebreiska) kämpade mot araberna och britterna. I detta kaos som följde efter FN:s rekommendation att dela upp det brittiska mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk stat började britterna retirera. Till slut stod de inte längre ut. I FN:s delningsförslag hade det skrivits in att britterna skulle lämna Palestina senast den 1 augusti 1948 då mandatet samtidigt skulle upphöra. Tanken var nämligen att det skulle bli en lugn, successiv och ordnad övergång av makten i landet i enlighet med delningsplanen. Så blev det inte och situationen blev så ohållbar att britterna valde att lämna Palestina redan den 14 maj 1948. Vid samma tidpunkt upphörde mandatet att gälla. Palestina befann sig då i ett politiskt kaos och i ett rättsligt vakuum.


|



---

17. Israels självständighetsförklaring och gränser

När den sista britten officiellt lämnat det sönderfallna mandatområdet utropades Israel till en självständig stat.

SJÄLVSTÄNDIGHETSFÖRKLARINGEN
Israels gränser
I självständighetsförklaringen deklarerades inga gränser för staten Israel – Medinat Yisrael. Denna första provisoriska israeliska regering hade haft omfattande diskussioner om gränserna skulle definieras, men kommit fram till att undvika en sådan definition. Israelerna visste nämligen att arabstaterna skulle angripa dem.

Den israeliska regeringen hänvisade till det faktum att inte heller USA hade definierat gränserna i sin självständighetsdeklaration. Det område som israelerna vid tidpunkten för självständighetsförklaringen kontrollerade var avsevärt mycket mindre än det område som FN i delningsplanen hade föreslagit att ingå i den judiska staten. Eftersom araberna motsatte sig hela idén om delning hade israelerna ingen förhoppning om att FN:s delningsplan skulle genomföras enligt de föreslagna gränserna.

Enligt folkrätten kan en stat erkännas utan att statens gränser är definierade. Israel har erkänts av tillräckligt många viktiga stater som gör att staten kan överleva ekonomiskt och politiskt. Förenta Nationerna antog Israel som medlem 1949.

I diskussioner om Israels existensberättigande brukar det framhållas att det är FN som bildat Israel och att Israel utan FN:s delningsplan och stöd inte hade existerat idag. Exempelvis sade Sveriges dåvarande utrikesminister, Lena Hjelm-Wallén, i ett tal i Uppsala den 19 november 1997: “…För det andra existerar staten Israel som en följd av ett FN-beslut, inte som en konsekvens av någon historisk eller biblisk rätt. Eftersom konflikten har en bakgrund i ett FN-beslut har FN och dess medlemsstater också ett självklart ansvar att medverka till en rättvis och hållbar lösning.”

Israel existerar inte som en följd av ett FN-beslut. För det första var det inget beslut som fattades i FN:s generalförsamling den 29 november 1947. FN:s generalförsamling antog en rekommendation (resolution 181) som förordade en delning av det brittiska mandatområdet Palestina i en judisk stat och en arabisk stat. För det andra är resolutionen inte på något sätt bindande, såsom utrikesministern då gjorde gällande när hon benämnde FN:s delningsförslag som ett “FN-beslut”. Hade resolutionen varit bindande, hade Israel nämligen blivit tvunget att upprättas som judisk stat. Det är bara FN:s säkerhetsråd som kan fatta bindande beslut (beslut överhuvudtaget) och detta kan, enligt det folkrättsligt bindande avtal som FN-stadgan är, bara ske under FN-stadgans kapitel VII. (Jämför begreppen decision och recommendation).

Att det skulle vara FN som bildat eller skapat Israel är alltså inte korrekt. FN föreslog bara att en judisk stat skulle upprättas i det upplösta brittiska mandatområdet Palestina. De som bildade staten var den judiska befolkningen i Palestina, Jewish Agency som företrädde den judiska befolkningen i Palestina, samt judarna i diasporan genom att i olika former ge stöd till Israel.

Vill man ändå hävda att FN har bildat Israel, direkt eller indirekt, bör man komma ihåg hur de övriga staterna i Mellanöstern kommit till och dessutom ställa sig frågan om vilket ansvar Sverige och världen har för alla de övriga staterna i Mellanöstern, som upprättades med internationell inblandning. Tanken förs till FN:s företrädare Nationernas Förbund (NF) som ställde upp mandatområdena under överinsyn av Frankrike respektive Storbritannien efter det första världskriget. Det var NF:s beslut att mandatområden, såsom Syrien, Irak, Jordanien med flera, skulle etableras som självstyren eller självständiga stater. Samma ansvar som världssamfundets stater anser sig ta genom att framföra kritik mot Israels politik, tas dock inte för de andra staterna i Mellanöstern som tillkommit på motsvarande grunder som Israel.

I Israels självständighetsdeklaration anges inte FN:s föreslagna gränser som gällande för den judiska staten. Istället sägs endast att den judiska staten etablerats med stöd av – eller på basis av – FN:s delningsresolution. FN:s delningsresolution var dock ingen nödvändig förutsättning för bildandet av Israel. Däremot underlättade den naturligtvis för judarna att bilda en egen stat. Detta leder oss in på det andra argumentet som säger att Israel inte hade existerat utan FN:s stöd.

Det går förstås inte att bevisa motsatsen idag, dvs att Israel hade existerat även om FN inte hade röstat igenom delningsresolutionen. Men troligen hade det ändå blivit en judisk stat vid det tillfället, eftersom hela världens judar hade övertygats om nödvändigheten av en sådan stat efter erfarenheterna och kunskapen om Förintelsen under andra världskriget. En judisk stat skulle bli varje judes livförsäkring, mot antisemitism och mot nya hot om Förintelse. Däremot hade bildandet av en judisk stat försvårats avsevärt utan världssamfundets stöd – i detta fall från FN.


|



---

18. De rättsliga konsekvenserna efter statsbildningen

Det faktum att Israel fick FN:s stöd, innebär inte att Israel existerar på någon slags nåder, att Israel måste uppfylla andra villkor än andra stater för att fortsätta existera, eller att Israel skulle lyda under andra lagar och regler än vad andra stater gör. I den bemärkelsen är Israel en stat som alla andra – med rättigheter och med skyldigheter.

Att vara en stat har juridiskt sett en viss innebörd. Juridiskt, alltså folkrättsligt, står nämligen stater på en högre nivå och har en högre status än exempelvis individer, internationella organisationer och folk. Samtidigt har stater skyldigheter, både mot varandra och mot de övriga kategorierna (som med ett gemensamt namn inom juridiken kallas för rättssubjekt). Både rättigheterna och skyldigheterna har staterna åtagit sig som en konsekvens av att vara de främsta skaparna av folkrätten – det internationella rättssystemet, eller staternas juridiska system.

Idag är nästan alla världens stater medlemmar i FN. De är därmed bundna av FN-stadgan. I den stadgan står det i artikel 2 (artikel kallas motsvarigheten till paragraf (§) i internationella dokument) punkt 4 att:

Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.
Det betyder alltså att ingen stat har rätt att starta ett krig mot en annan stat. Det betyder också att alla stater skall respektera andra staters gränser (territoriell integritet) och inte försöka avsätta andra staters regeringar eller på annat sätt styra andra staters politiska liv (politiskt oberoende).

FN-stadgan och alla andra avtal som ingås internationellt – mellan två eller flera stater – är lika bindande som avtal mellan två individer. En av folkrättens (och civilrättens) grundläggande principer är därför pacta sunt servanda, som är latin och betyder avtal skall hållas.

Inom folkrätten diskuterar folkrättsjuristerna även problem kring rätten att erövra territorium, dvs om man får ta kontroll över mer territorium än det som redan ingår i den egna staten – och i så fall under vilka omständigheter. Politiker som uttalar sig om Mellanöstern-konflikten säger ofta att territorium inte får tas genom våld. Men inga territorier kan erövras på annat sätt än med våld. Detta är ett koncept i sig inom folkrätten som kallas Conquest of Territory, som betyder erövring av territorium. Även frågan om territorium genom våld kan förvärvas är ett eget koncept inom folkrätten, Acquisition of Territory, som betyder just förvärv av territorium. Det ena handlar om det fysiska och faktiska övertagandet av territorium, det andra handlar om det är förenligt med gällande folkrätt att behålla territoriet efter det att erövringen har skett. Under dessa två frågeställningar hamnar även frågan om ockupation och vad detta begrepp egentligen innebär.

Folkrättsjurister är inte eniga om en stat skall kunna förvärva en annan stats territorium, oavsett om erövringen kom som en följd av en rättsenlig handling, dvs självförsvar, vilket är det enda – enligt folkrätten – våld som får användas mellan stater. Man får alltså inte ta initiativ till våldshandlingar, vare sig hota med att använda våld eller att faktiskt använda våld i aggressivt syfte mot en annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Däremot får man försvara sig mot hot om våld och mot faktiskt våld.

Världssamfundet brukar inte ifrågasätta de israeliska erövringarna från den första arabisk-israeliska konflikten 1948. Däremot brukar ovanstående frågar bli föremål för diskussion när det handlar om Israels erövringar under Sexdagarskriget 1967.


|



---

19. Den första arabisk-israeliska konflikten

Dagen efter Israels självständighetsförklaring angrep sex arabstater, tillsammans med araberna i Palestina, Israel. Det uttalade syftet var att utplåna den judiska staten. Det var Egypten, Transjordanien (som sedan 1950 heter Jordanien), Syrien, Libanon, Irak och Saudiarabien som på olika sätt deltog i angreppet.

Libaneserna rörde sig mot Haifa och Nazareth, syriska stridsvagnar intog Galiléen, irakierna positionerade sig i Samarien (det judiska namnet för en del av Västbanken) i hopp om att dela Israel i två delar med syftet att försvåra israelernas möjlighet att försvara sig. Transjordanien (sedermera Jordanien) omringade Jerusalem och 10 000 egyptier korsade över Sinais öken för att hota Tel Aviv och Jerusalem.

Israelernas försvarsvilja var stark, liksom beslutsamheten att den judiska staten skulle bli långlivad. Efter nazisternas Förintelse hade de judiska flyktingarna ingen annanstans att ta vägen. Det hade inte heller den befintliga judiska befolkningen. Det fanns inga andra alternativ än att hålla fast vid den judiska statens fortsatta existens. Skyttegravar grävdes, små vapenindustrier etablerades där hemgjorda granater tillverkades, samtidigt som man otåligt väntade på att vapen skulle komma till försvarets undsättning utomlands ifrån. Kibbutzerna vid frontlinjen väntade på anfall från den jordanska armén och fick, trots att kibbutzerna knappt hade några vapen alls att försvara sig med, utgöra en slags buffert för att förhindra araberna att komma längre in i landet. Detta är samma idé som idag ligger till grund för många av de israeliska bosättningarna på Västbanken, nämligen att fungera som säkerhetspolitiska buffertar.

Till slut kom leveransen av begagnade stridsflygplan från Tjeckoslovakien. Med hjälp av dessa flygplan lyckades israelerna nästan mirakulöst slå ut egyptierna och stoppa deras vidare framfart. Den arabiska legionen hade fått order från kung Abdullah (den numera avlidne kung Husseins farfar) att säkra hela Jerusalem. Efter två veckors hårda strider blev den judiska befolkningen tvunget att lämna det judiska kvarteret i Jerusalems gamla stad. Judarnas heligaste plats, Klagomuren gick förlorad, liksom judarnas andra heligaste plats, Hebron där Abrahams grav finns. Allt detta hamnade under Transjordaniens kontroll.

Haganah hade genom Israels bildande blivit Tzahal – Tzelim Haganah L’Yisrael, som betyder Israels försvarsstyrkor. Tzahal (eller: Israel Defense Forces – IDF) lyckades rensa Galiléen och slog tillbaka mot syrierna. Israelerna lyckades också säkra de centrala delarna av landet och egyptierna motades tillbaka till Sinai.

Brittiska soldater, som inofficiellt hade stannat kvar i området, ställde sig på arabernas sida för att slåss mot israelerna. Trots att israelerna var färre i manskap och trots de små materiella militära resurserna lyckades de ta kontroll över mer territorium än vad FN föreslagit att ingå i den judiska staten. Transjordanien erövrade under kriget Västbanken och östra Jerusalem där gamla stan ligger med judarnas heligaste plats – Klagomuren. Att Transjordanien erövrade östra Jerusalem innebar även att Jerusalem för första gången i historien delades.

Taggtråd skilde de två stadsdelarna åt och inga judar någonstans ifrån i världen hade tillträde till Jerusalems heliga platser. Jordanskt styre över östra Jerusalem

Egypten erövrade Gazaremsan. Det faktum att arabiska stater erövrade territorium från Palestina ledde däremot inte till att någon arabisk (eller palestinsk) stat upprättades vid sidan av Israel, såsom föreslagits i delningsplanen. Arabvärlden skulle istället avvakta med etableringen av en palestinsk stat till dess Israel hade utplånats.


|



---

20. FN uppmanar till vapenstillestånd

När kriget mellan Israel och arabstaterna hållit på i ungefär två veckor antog FN:s säkerhetsråd den första resolutionen (resolution 50) där man uppmanade parterna att iakttaga ett vapenstillestånd under fyra veckor.

The Security Council,

Desiring to bring about a cessation of hostilities in Palestine without prejudice to the rights, claims and position of either Arabs or Jews,

Calls upon all Governments and authorities concerned to order a cessation of all acts of armed force for a period of four weeks;

Calls upon all Governments and authorities concerned to undertake that they will not introduce fighting personnel into Palestine, Egypt, Iraq, Lebanon, Saudi Arabia, Syria Transjordan and Yemen during the cease-fire;…..

I resolutionen uppmanade säkerhetsrådet också de stridande att skydda de heliga platserna i Jerusalem och möjliggöra tillträdet till dessa heliga platser för alla som har ett intresse av dem:

5. Urges all Governments and authorities concerned to take every possible precaution for the protection of the Holy Places and of the City of Jerusalem, including access to all shrines and sanctuaries for the purpose of worship by those who have an established right to visit and worship at them;….

Den vapenvila som FN:s säkerhetsråd uppmanade till höll drygt en månad innan stridigheterna började igen.

Under vapenvilan kom Transjordanien och Israel dock överens om att området Mount Scopus i Jerusalem skulle demilitariseras, dvs bli fritt från tunga vapen. Området skulle ställas under FN:s beskydd till dess kriget upphörde. Den 7 juli 1948 skrevs avtalet under av den transjordanska militära befälhavaren och av den militära befälhavaren som företrädare för den provisoriska israeliska regeringen.


|



---

21. Bernadotte

Den 20 maj 1948 utsåg FN:s säkerhetsråd Folke Bernadotte som medlare i den arabisk-israeliska konflikten. Han lyckades den 11 juni åstadkomma ett första fyra veckors vapenstillestånd, men misslyckades med att uppnå ett medgivande till förlängning från arabsidan. Bernadotte överskred sitt mandat som medlare och utarbetade en fredsplan som i grunden avvek från FN:s resolution om delning av landet. Bernadottes förslag innebar bland annat att Jerusalem och hela Negev skulle införlivas med dåvarande Transjordanien i utbyte mot västra Galiléen för Israels del. Dessa förslag, som kom till allmän kännedom några dagar efter Bernadottes död, möttes med stor opposition i Israel. Förslaget godkändes inte heller av FN:s generalförsamling när det lades fram för omröstning i november 1948.

Den 17 september 1948 mördades Bernadotte i Jerusalem. Gärningsmännen har senare blivit identifierade som tillhörande en organisation Lehi, i vilken Yitzhak Shamir var en av ledarna. Shamir blev sedermera premiärminister i Israel. För att hedra Bernadotte planterades en skog i hans namn av Keren Kajemet L’Israel. Israel har senare bett Sverige och familjen Bernadotte om förlåtelse och hedrat Folke Bernadottes minne med en ceremoni.


|



---

22. Vapenstilleståndsavtal 1949

ink flag
Den första arabisk-israeliska konflikten pågick fram till 1949 innan vapenstilleståndsavtal slöts mellan Israel och arabstaterna. I vapenstilleståndsavtalen reglerades de gränser som skulle gälla fram till dess fredsavtal slöts mellan de stridande staterna. Men innan sådana fredsavtal hann slutas mellan Israel och de arabiska kombattanterna skulle flera krig bryta ut i regionen, samt ett oräkneligt antal terrorattacker skulle genomföras mot judiska och israeliska intressen i Israel och utomlands. Suez-kriget, Sexdagarskriget, Yom Kippurkriget, Libanonkriget och Gulfkriget.

Vapenstilleståndsavtalet mellan Israel och Egypten slöts på Rhodos den 24 februari 1949. Avtalet innehåller tolv artiklar. Bland annat kom länderna överens om att inte agera fientligt gentemot varandra över gränserna. De kom även överens om att de permanenta gränserna mellan länderna skulle förhandlas fram och bestämmas i fredsavtal:

I artikel II, punkt 2 står:

No element of the land, sea, or air military or paramilitary forces of either Party, including non-regular forces, shall commit any warlike or hostile act against the military or paramilitary forces of the other Party, or against civilians in territory under the control of that Party; or shall advance beyond or pass over for any purpose whatsoever the Armistice Demarcation Line set forth in Article VI of this Agreement except as provided in Article III of this Agreement; and elsewhere shall not violate the international frontier; or enter into or pass through the air space of the other Party or through the waters within three miles of the coastline of the other Party.

I artikel V punkt 2 står det att gränserna mellan Israel och Egypten gäller till dess en permanent lösning har åstadkommits på konflikten:

The Armistice Demarcation Line is not to be construed in any sense as a political or territorial boundary, and is delineated without prejudice to rights, claims and positions of either Party to the Armistice as regards ultimate settlement of the Palestine question.

Alla de vapenstilleståndsavtal som slöts mellan å ena sidan Israel, å andra sidan Egypten, Transjordanien, Syrien och Libanon, är identiska i sin lydelse i frågan om att inga fientligheter i någon form skulle utspelas över gränserna. Avtalen är även i identiska i frågan om att vapenstilleståndsgränserna skulle vara temporära och att permanenta gränsdragningar skulle förhandlas fram mellan parterna och fastställas genom fredsavtal.

VAPENSTILLESTÅNDSAVTALET MELLAN ISRAEL OCH SYRIEN.

VAPENSTILLESTÅNDSAVTALET MELLAN ISRAEL OCH LIBANON

VAPENSTILLESTÅNDSAVTALET MELLAN ISRAEL OCH TRANSJORDANIEN

Saudiarabien slöt inget eget vapenstilleståndsavtal med Israel, utan skickade istället ett telegram till medlaren där man sade att man accepterat FN:s säkerhetsråds uppmaning om vapenstillestånd. Saudiarabien ansåg det därför inte nödvändigt att skriva ett särskilt avtal med Israel. Inte heller Irak slöt något vapenstilleståndsavtal med Israel.

Vapenstilleståndsgränserna är de gränser för Israel som omvärlden (med undantag för de flesta arabiska stater, som inte har erkänt Israels rätt att existera överhuvudtaget) erkänt sk de facto, dvs erkänt i praktiken. Det är också dessa gränser som brukar kallas den gröna linjen. Gränserna mellan Israel och dess grannar ändrades dock i samband med Sexdagarskriget 1967 då Israel i ett försvarskrig erövrade ett antal områden, bland annat Västbanken och Gazaremsan. Dessa områden kontrollerades av Jordanien respektive Egypten fram till 1967.


|



---

23. Det palestinska flyktingproblemet

När den första arabisk-israeliska konflikten bröt ut 1948 uppstod även ett palestinskt flyktingproblem. Tusentals araber (som idag kallas palestinier) flydde från Palestina till kringliggande arabstater – Jordanien, Libanon, Egypten, Irak, Syrien med flera – och till områden som erövrades av Transjordanien och Egypten, dvs Gazaremsan och Västbanken. Ungefär 800 000 araber flydde från det krigshärjade området.

Idag är ca 5 miljoner registrerade som flyktingar hos UNRWA. Se fredsprocessens sista fas om flyktingproblematiken.

Den arabiska befolkningen flydde dels för att de anfallande arabstaterna uppmuntrande dem till detta, för att de sedan skulle kunna komma tillbaka när den nya judiska staten hade utplånats. Dels flydde araberna från det krigshärjade området av samma skäl som många människor i allmänhet gör när krig bryter ut, nämligen för att komma bort från våldsamheterna.


|



---

24. Deir Yassin

I viss mån fördrev även israelerna araber från vissa byar. Byn Deir Yassin har under decennier tagits upp av Israels antagonister som ett exempel på den värsta fördrivningen av araber som israelerna ansågs ha gjort sig skyldiga till, inklusive massakrer på kvinnor och barn.

På senare tid har dock fakta kommit fram i frågan som säger att mycket av det som påståtts om fördrivningen från Deir Yassin varit illvilliga rykten som araberna själva spred i syfte att skapa en motståndsvilja hos den arabiska befolkningen. De illvilliga ryktena fick dock motsatt effekt och människorna flydde istället av rädsla. Vissa araber som var med vid denna tid och plats, gör gällande att israelerna inte gjorde sig skyldiga till några massakrer i Deir Yassin.


|



---

25. Arabisk massaker på sjukhuspersonal och patienter

Västra, judiska Jerusalem skars av från kustlandet och besköts och belägrades av arabiska trupper redan vintern 1947/48, dvs. långt före britternas uttåg. Den judiska befolkningen utsattes för fortlöpande krigs- och terrorhandlingar.

Efter förhandlingar med högsta brittiska instansen utverkades att det på Scopusberget i östra Jerusalem belägna och från västra staden avskurna stora Hadassah-sjukhuset fortfarande kunde hållas i gång. Transporter av förnödenheter, avlöst och avlösande personal och patienter fick gå i konvojer genom arabiska byar.

Den 14 april 1948, fem dagar efter massakern i Deir Yassin, kom en sådan konvoj in i ett arabiskt bakhåll i byn Sheikh Jarrah. Konvojen bestod av två ambulanser, tre fyllda bussar och tre lastbilar med livsmedel och andra förnödenheter. Patienter, läkare, sjuksköterskor och annan personal – 77 människor – sköts eller brändes levande till döds. Brittisk militär som fanns alldeles i närheten lät bli att ingripa. Senare undersökningar har visat att attacken hade planerats långt före Deir Yassin, men den utgavs för att vara en hämnd för denna. Den judiska sidan tonade dock ner denna ogärning för att inte vålla samma panik bland den judiska befolkningen, som den arabiska propagandan om Deir Yassin hade vållat hos araberna och som bidrog till deras massflykt.


|



---

26. Flyktingläger

Sedan 1948 lever många av de arabiska flyktingarna fortfarande i flyktingläger i kringliggande arabstater, liksom på Gazaremsan och Västbanken. Arabstaterna har inte varit intresserade av att erbjuda flyktingarna medborgarskap med rättigheter som övriga invånare. Syftet med att upprätthålla flyktingstatusen och låta människorna leva i flyktinglägren utan att tillåta förbättring av deras levnadsstandard har varit för att misären skall kunna användas som ett politiskt redskap i kampen mot Israel och för att påvisa behovet av en palestinsk stat.

Om flyktingarna inte längre vore flyktingar skulle ett problem vara borta och frågan om återvändande till Palestina försvinna från den politiska dagordningen. Detta vill inte arabvärlden, inklusive PLO och den palestinska myndigheten.


|



---

27. Rätten att återvända - FN:s resolution 194

När det visade sig hur många araber som flytt från krigsskådeplatsen i Israel och då en lösning på konflikten såg ut att ligga långt bort i tiden, ansåg Förenta Nationerna att ett särskilt organ skulle upprättas för att hjälpa de palestinska flyktingarna. UNRWA, som står för United Nations Relief and Works Agency, etablerades 1948 genom en resolution som FN:s generalförsamling antog den 11 december 1948; resolution 194(III) . Under resolutionens punkt 11 säger generalförsamlingen:

Resolves that the refugees wishing to return to their homes and live at peace with their neighbours should be permitted to do so at the earliest practicable date, and that compensation should be paid for the property of those choosing not to return and for loss of or damage to property which, under principles of international law or in equity, should be made good by the Governments or authorities responsible;

Instructs the Conciliation Commission to facilitate the repatriation, resettlement and economic and social rehabilitation of the refugees and the payment of compensation, and to maintain close relations with the Director of the United Nations Relief for Palestine Refugees and, through him, with the appropriate organs and agencies of the United Nations.

Sedan 1948 har flyktinglägren hållits intakta, dvs även under tiden som Västbanken och Gazaremsan stod under Jordaniens respektive Egyptens kontroll underlät man att förbättra flyktinglägrens standard och ge människorna där en dräglig tillvaro. Ett av arabstaternas argument för att göra detta är för att man inte vill permanenta situationen, eftersom de kräver en rätt för flyktingarna att återvända till de platser från vilka de flydde 1948. Idag, drygt 50 år senare, finns dock få flyktingar kvar i livet av de som själva flydde. Arabstaterna gör dock gällande, liksom palestinierna själva, att denna rätt att återvända går i arv. Det betyder att de som är födda i flyktinglägren hävdas ha en rätt att återvända till platser som är belägna i Israel och till hus som i de flesta fall inte längre finns kvar.

Israel medger att flyktingarna kan få ekonomisk kompensation för sina materiella förluster, men framhåller samtidigt att detta är en fråga som PLO och Israel skall lösa inom ramen för fredsprocessen.

Israel anser å sin sida att de judar som har tvingats ut ur arabstaterna och därför tvingats lämna hus och hem bakom sig också skall få kompensation för sina förluster. Någon resolution i detta ärende har emellertid FN inte antagit.

De araber som inte flydde eller fördrevs från Israelkontrollerat område stannade kvar i Israel och fick israeliskt medborgarskap med alla rättigheter och skyldigheter som det innebär att vara medborgare i en stat. Men de saknar en skyldighet, nämligen att göra värnplikt i Israel. Enligt den israeliska självständighetsförklaringen har varje invånare lika rättigheter, oavsett religiös tillhörighet och etniskt ursprung. Den nya judiska staten slog fast att den skall:

tillförsäkra alla sina invånare, oberoende av religion, ras, eller kön absolut jämlikhet med hänseende till sociala och politiska rättigheter,

garantera full samvets- och religionsfrihet samt frihet ifråga om språk, utbildning och kultur,

skydda alla religioners heliga platser och vara trogen principerna i Förenta Nationernas stadgar

De araber som inte hörsammat de fientliga arabiska staternas uppmaningar att fly under kriget var 156 000 vid krigsslutet 1949. Därutöver återvände ungefär 35 500 till sina hem omedelbart efter kriget. Vissa återvände lagligt inom ramarna för familjeåterföreningsprogrammet. Andra återvände illegalt, men godkändes retroaktivt som israeliska medborgare som en gest av goodwill från de israeliska myndigheterna.


|



---

Kartor

  • brittiska mandatet
  • avstyckat
  • peels delningsplan
  • delningsplan
  • Vapenstilleståndslinjer 1949-1967

Dokument

  • "Judestaten" av Theodor Herzl:
    På engelska [pdf], [html]
    På tyska [html]
  • Balfourdeklarationen 1917: Foto | Text
  • Villkoren för det brittiska palestinamandatet: [pdf]
  • Jewish Agency accepterar FN:s delningsplan: [pdf]
  • Självständighetsförklaringen: Foto | Text

Länktips